Leken i centrum för den pedagogiska verksamheten och genomförandet av stöd

Läraren inom småbarnspedagogik Annukka Mikonranta konstaterade för ett par år sedan att det stöd som erbjöds i de barngrupper inom småbarnspedagogiken och förskoleundervisningen där hon arbetade fungerade allt sämre från år till år. Barnens behov av stöd verkade öka, och man kunde inte bemöta stödbehoven i tillräcklig utsträckning, trots att stödet planerades omsorgsfullt och mångprofessionellt och man försökte genomföra det så bra som möjligt.

Annukka hade också märkt att samtidigt som behoven av stöd hade ökat hade barnens lekfärdigheter försämrats. Försämringen syntes särskilt i den fria, berättelsebaserade fantasileken, och därför bestämde sig Annukka för att pröva vad man kunde göra annorlunda under barnens fria lek. Hon kom tillsammans med sitt team överens om att alla medarbetare i gruppen en gång i veckan skulle delta i barnens lekar under en längre tid och under övriga dagar i den mån det var möjligt. Mer tid än så behövdes inte för planeringen. Barnens lekfärdigheter började utvecklas snabbt och till exempel stärktes engagemanget i leken och lekens sociala struktur redan första gången en vuxen deltog i leken. Genom det veckovisa vuxendeltagandet i leken märkte Annukka att barnens behov av stöd minskade även utanför leken.