Målet med modulen GY1 är att den studerande förstår att rörelsefärdigheter och fysisk aktivitet är grundläggande förutsättningar för den egna funktionsförmågan samt för hälsan och välbefinnandet. Den studerande ska få mångsidiga erfarenheter av att utöva idrott tillsammans med andra samt av delaktighet och samhörighet enligt principen om rent spel. Uppfattningen om den egna rörelsekompetensen och en positiv självbild stärks när den studerande lär sig nytt och upplever glädje och avkoppling i gymnastiken.

Allmänna mål (GLP 2019)

  •  tillämpa sina rörelsefärdigheter och -kunskaper i olika övningar, gymnastikformer och idrottsgrenar under olika årstider och i olika förhållanden (inomhus, utomhus och i vatten)
  • kan respektera andra i kommunikationssituationer, hjälpa och uppmuntra andra under gymnastiklektionerna, samt ge konstruktiv respons och kamratrespons
  • försöker göra sitt bästa genom att utföra en övning grundligt och ansvarsfullt, arbeta aktivt och ändamålsenligt samt utveckla sig själv långsiktigt.

Centralt innehåll (GLP 2019)

  • tillämpning av rörelsefärdigheter i olika övningar, gymnastikformer och idrottsgrenar som är gemensamma för undervisningsgruppen och mångsidigt beaktar studiemiljöns möjligheter (sommar-, vinter- och vattenaktiviteter samt friluftsliv) och som genomförs såväl inomhus som utomhus
  • gymnastikövningar och -lekar samt spel som utvecklar undervisningsgruppens samarbetsförmåga och samhörighet.

Var och en av oss är en egen unik individ. Många av våra individuella drag och egenskaper har en genetiskt ärftlig biologisk grund. Exempel på sådana ärftliga faktorer är egenskaper kopplade till temperament och utseende. Dessa ärftliga egenskaper går ofta att känna igen som gemensamma drag hos föräldrar och nära släktingar. Individens fysiska egenskaper, såsom längd, muskeltyp (t.ex. förhållandet mellan snabba och långsamma muskelceller) samt andnings- och cirkulationsorganens kapacitet, styr redan från barndomen individen mot rörelselekar och motionsformer som ger fysiskt välbehag och känslor av att lyckas. (Malina m.fl. 2004) Kortväxta personer som upplever sig vara snabba och smidiga njuter i regel av motionsformer där deras egenskaper är till fördel. På motsvarande sätt får långa individer med god räckvidd upplevelser av att lyckas i motionsformer där längd och räckvidd är till fördel. Av bland annat dessa skäl har individer varierande preferenser för motion och idrott vilka inverkar på den egna uppfattningen om sig själva som aktiva personer.  

Individer har också varierande motiv för att röra sig. En blir inspirerad av att tävla, en annan av att dansa ensam eller tillsammans, och en tredje får njutning av att röra sig i naturen i lugn och ro. Motiven kan också handla om viktkontroll eller stresshantering. Det är bra att fundera över vad som motiverar en själv och hur det bidrar till att upprätthålla regelbunden motion. Motion behöver inte handla om att träna så att svetten rinner, utan kan också vara lugn aktivitet, såsom kroppsvård eller en lätt promenad. I gymnasiets beskrivningar av den mångsidiga kompetensen betonas att den studerande känner igen och använder sina styrkor som byggstenar i den egna identiteten. Mångsidig rörelse och olika innehåll är byggstenar som utformar individens identitet.

Oavsett vilket genetiskt arv eller vilket motiv individen har för att röra sig, utvecklas hens fysiska, psykiska och sociala egenskaper genom upprepningar, erfarenheter och träning. Samtidigt samlar hen på sig olika färdigheter för att röra sig, finner ett lämpligt sätt och en lämplig plats att röra på sig samt lär sig att ta hand och lär sig att ta hand om sitt eget välbefinnande och sin hälsa. 

Ibland kräver träningen en stor ihärdighet och väldigt höga krav på uthållighet. Detta kan tyda på att individen kan ha utmaningar med det motoriska lärandet. Vanligen kan svårigheter i det motoriska lärandet visa sig som undvikande av motion – särskilt i moment som kräver komplexa stegserier. Utmaningar i det motoriska lärandet kan yttra sig som svårigheter att uppfatta riktningar och rörelser samt att hålla samma tempo eller rytm som andra. (Ahonen m.fl. 2019) Eftersom denna rörelsesvårighet är synlig utåt, kan den lätt leda till att man undviker vissa former av motion eller idrott. På lång sikt kan detta leda till låg upplevd rörelsekompetens och att individen själv börjar tänka: ”Jag är inte en sportig typ”. Trots dessa utmaningar är det ändå möjligt för var och en att hitta sina egna sätt att njuta av att röra sig.

Tillbaka upp

I det här avsnittet behandlas betydelsen av fysisk aktivitet och kondition. De är mångsidiga begrepp som undersöks och utnyttjas inom olika områden.

Vad är fysisk aktivitet?

Fysisk aktivitet definieras som all kroppsrörelse som produceras av skelettmuskler och som resulterar i en ökad energiförbrukning utöver vilonivån. Hit hör till exempel motion på fritiden, idrott, arbete, att flytta sig från en plats till en annan och hushållsarbete.
Andelen fysisk aktivitet av den dagliga energiförbrukningen varierar. Till exempel för en person med stillasittande arbete kan den vara omkring 25 procent, men för en uthållighetsidrottare eller en person som utför tungt arbete upp till 50 procent.

Fysisk aktivitet på fritiden

Många människor har 3–4 timmar fritid per dag. Denna tid kan användas till att röra på sig, vilket ökar energiförbrukningen. Vardagsmotion väljs vanligtvis utifrån egna preferenser. Motivet kan till exempel vara att förbättra hälsan eller konditionen, ha roligt, utseende, avkoppling eller social samvaro.
Motion är en form av fysisk aktivitet på fritiden som görs regelbundet och målinriktat, till exempel för att förbättra muskelstyrka och uthållighetskondition. En läkare eller en expert inom idrott och motion kan också utarbeta ett motionsprogram där man fastställer en lämplig motionsform, intensitet och varaktighet.
 

Päivittäisen energiankulutuksen komponentit piirakkakuvio: 25% fyysinen aktiivisuus, 10% ruoansulatus, 65% perusaineenvaihdunta.
FIGUR 1. Andelarna av den dagliga energiförbrukningen för olika behov FI text i figuren: Komponenter i den dagliga energiförbrukningen 65 % Basalmetabolism 25 % Fysisk aktivitet 10 % Matsmältning

Idrott

Idrott är en form av fysisk aktivitet där man strävar efter att tävla och där man strävar efter förbättrad prestation och att tävla. Ofta sker det I enlighet med specifika regler inom individuella grenar eller i lagidrotter. Idrott är starkt kopplad till tanken på att utveckla prestationsförmågan – målet kan till exempel vara att förbättra sin maximala snabbhet, styrka, uthållighet eller en specifik färdighet.
Inom tävlingsidrott är träningen ofta intensiv och belastande och den kräver planmässighet, regelbundenhet och återhämtning. Vid sidan av den fysiska utvecklingen kan idrott också utveckla mentala färdigheter, såsom självdisciplin, målmedvetenhet och stresstålighet.

I samband med högintensiv träning kan det också förekomma negativa biverkningar, såsom:
Överbelastning, om kroppen inte hinner återhämta sig mellan träningspassen. Skador, såsom sträckningar, frakturer eller belastningsskador. Minskad motivation eller utmattning, om träningen inte är i balans med övriga livet. I sällsynta fall även överträningssyndrom, då idrottarens prestationsförmåga sjunker under en längre tid.

Arbete och fysisk aktivitet

Arbete utgör en betydande del av den dagliga fysiska aktiviteten. Tidigare rörde sig människor mycket i samband med arbete och vardagssysslor. I vissa yrken är tungt fysiskt arbete fortfarande vanligt. Tungt arbete kan förbruka mycket energi, men det innebär inte nödvändigtvis att personen motionerar på fritiden.

Med tungt arbete avses till exempel fysiskt krävande arbete där energiförbrukningen ligger på 5–7,5 kilokalorier per minut. Detta kan bero på långa arbetspass, varma eller besvärliga förhållanden eller belastande arbetsställningar.

Exempel på arbetets belastningsgrad

Arbetets belastningsgradEnergiförbrukning (kcal/min)
Stillasittande arbeteUnder 2
Lätt2–3,5
Måttlig3,5–5,5
Tung5–7,5
Mycket tungÖver 7,5

Hushållsarbete och sysslor

Energiförbrukningen vid hushållsarbete har minskat i takt med den tekniska utvecklingen. De flesta sysslor i hemmet är numera lätta. Undantag kan vara till exempel barnomsorg, vård av äldre eller tung trädgårdsskötsel, som kan vara fysiskt belastande.

Fysisk inaktivitet som riskfaktor

Fysisk inaktivitet innebär att man tillbringar dagen huvudsakligen sittande eller liggande och inte rör sig tillräckligt. Vardagliga aktiviteter kan i dagens värld skötas med mycket lite rörelse: skoldagar och arbetsdagar tillbringas sittande, fritiden går åt framför telefonen, datorn eller tv:n, och i stället för att gå eller cykla använder vi ofta bil eller kollektivtrafik. Många av de senaste innovationerna minskar också vardagsrörelsen, till exempel elsparkcyklar eller robotar som levererar mat. När en sådan vardag pågår länge får kroppen inte den belastning den behöver för att hålla sig frisk.

Fysisk inaktivitet påverkar kroppen på många sätt. Muskler och skelett försvagas, vilket försämrar hållningen och ökar risken för skador. Hjärt- och cirkulationsorganen stärks inte, vilket ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar. Även ämnesomsättningen blir långsammare, vilket kan leda till viktuppgång och typ 2-diabetes. Långa perioder av stillasittande kan också orsaka smärta i rygg, nacke och axlar. 

Även psyket lider av fysisk inaktivitet. För lite rörelse kan försämra orken i vardagen. Många studier har visat att fysisk inaktivitet ökar stress och kan öka risken för depression. När man rör sig lite kan också sömnen bli ytligare och återhämtningen försämras.
Effekterna av fysisk inaktivitet tenderar dessutom att ackumuleras. Om man känner sig trött och stel kan det kännas ännu svårare att röra på sig, och då rör man sig ännu mindre. Därför är det viktigt att komma ihåg att redan små förändringar kan bryta den här spiralen. Att till exempel ta korta pauser från att sitta, att ta en liten promenad eller att ta trapporna i stället för hissen hjälper kroppen att vara mer aktiv. Målet behöver inte vara hård träning utan att öka rörelsen i vardagen. För en studerande i gymnasieåldern kan till exempel en kort promenad mitt i pluggandet ge en lagom paus och effektivisera lärandet. 

När man förstår riskerna med fysisk inaktivitet blir det också lättare att se varför daglig rörelse är viktig för hälsa och välbefinnande – också när man inte ägnar sig åt egentlig idrott.

Tillbaka upp

Att lära sig en färdighet 

Att lära sig en ny färdighet är en stegvis process där den som övar successivt går från försiktiga försök i början till en smidig och självständig prestation. Faserna i lärandet beskriver hur färdigheterna byggs upp stegvis och hur mängden och kvaliteten på träningen samt den respons man får påverkar utvecklingen. Faserna innebär både kunskapsmässiga och motoriska förändringar: i början betonas förståelsen av vad man gör, och efter hand flyttas tyngdpunkten mot att rörelserna automatiseras och kan tillämpas flexibelt i olika situationer. Att ha en bild av faserna i lärandet av färdigheter hjälper både den lärande och läraren att förstå vilken typ av handledning och övning som behövs i varje fas så att lärandet blir så effektivt och motiverande som möjligt. Rörelsefärdigheter ställer varierande krav på utövaren och en person som är på toppnivå i en färdighet kan vara nybörjare i en annan. 

Faser i färdighetsinlärning 

Färdighetslärande har studerats ingående, och en av de mest välkända modellerna är trefasmodellen som presenterades av Fitts och Posner (1967) presenterade. Med hjälp av modellen kan man gestalta hur lärandet stegvis går från den kognitiva fasen, där förståelse och medveten uppmärksamhet dominerar, via den associativa fasen, där färdigheterna finslipas och blir mer konsekventa, till den autonoma fasen, där utförandet blir smidigt och automatiserat. Modellen används fortfarande i stor utsträckning inom gymnastikpedagogik, träningsverksamhet och forskning om lärandet av färdigheter. 

1. Kognitiv fas
I början av lärandet fokuserar individen på att förstå vad färdigheten kräver och hur rörelsen ska utföras. Prestationerna är ofta klumpiga och osäkra och många fel inträffar. Den lärande behöver kanske stanna upp och tänka igenom varje del av rörelsen separat. I den här fasen behövs tydliga instruktioner, observation av modellprestationer och kontinuerlig respons. Lärandet är i stor utsträckning medvetet tänkande där frågorna ”vad” och ”varför” betonas mer än prestationens smidighet.

2. Associativ fas
När grundkunskaperna och rörelsens huvudprinciper sitter börjar prestationen finslipas genom upprepning och träning. Antalet fel minskar, rörelsen blir smidigare och den lärande börjar bättre identifiera vad som fungerar och vad som inte gör det. Förmågan att utnyttja respons utvecklas och individen kan redan analysera sin prestation och göra korrigeringar utan kontinuerlig handledning. Lärandet blir mer effektivt och den lärande går gradvis från perspektivet ”vad gör jag?” till ”hur gör jag bättre?”.

3. Autonom fas
I den sista fasen har färdigheten automatiserats. Prestationen behöver inte längre styras kontinuerligt med medvetet tänkande, utan rörelsen flyter snabbt och exakt och med låg energiförbrukning. Den lärande kan fokusera på omgivning, taktik eller andra faktorer som stödjer prestationen eftersom själva färdigheten endast kräver lite uppmärksamhet. Detta gör det också möjligt att tillämpa färdigheten under varierande förhållanden och under press, till exempel i tävlingssituationer eller i nya miljöer. I den autonoma fasen har den lärande uppnått en hög kompetensnivå, men utvecklingen kan ändå fortsätta genom finjustering och tillägnande av nya strategier.

Exempel på lektionsidé

1. Flipped learning – grundläggande motoriska färdigheter (t.ex. kast, spark, balans)

Hemuppgift / självständigt arbete:
Läraren delar en kort video eller animation om en motorisk färdighet, lärandets faser och vanliga misstag.
Eleven fyller i förhandsanteckningar: vad färdigheten består av och vad det lönar sig att öva på.

Lektion:
Praktisk övning i smågrupper.
Eleverna fokuserar på tekniken och ger varandra kamratrespons.
Läraren ger respons till gruppen. 

Grundläggande motoriska färdigheter

Grundläggande motoriska färdigheter är färdigheter som behövs för rörelse och för att klara av motoriska uppgifter i vardagen, oberoende av vilken livsmiljö eller kultur man lever i. Grundläggande motoriska färdigheter indelas enligt deras användningsområde i balansfärdigheter, rörelsefärdigheter och redskapshanteringsfärdigheter (Gallahue m.fl., 2012) 

Balansfärdigheter-    vända om
-    tänja
-    böja
-    snurra
-    gunga
-    rulla
-    stanna
-    väja
-    balansera
Rörelsefärdigheter– gå
– springa
– ta sats
– ta ett språng
– hoppa
– skutta
– glida
– kliva
– klättra
Redskapshanteringsfärdigheter– kasta
– fånga
– sparka
– skopa
– slå
– slag i luften 
– studsa
– rulla
– sparka i luften 

De grundläggande motoriska färdigheterna bör vara inlärda senast i början av den grundläggande utbildningen. Därefter kan mångsidig användning av dem i olika vardagsuppgifter och i varierande miljöer när man rör sig stärkt och format även stärka och forma de motoriska färdigheter som behövs vid fritidsmotion. 

Tillämpning av rörelsefärdigheter i olika motionsmiljöer

När de grundläggande färdigheterna övats och automatiserats blir en central fråga hur dessa färdigheter kan tillämpas i olika miljöer. Rörelsefärdigheternas betydelse begränsas inte till övningssituationer, utan de kommer till uttryck i vardagen, på fritiden, i hobbyer och senare också i arbetslivets fysiska krav. Till exempel kan förmågan att hålla balansen vara avgörande både på skolans gymnastiklektioner, på utflykter i ojämn terräng och när man blir äldre för att förebygga fallolyckor.

Att tillämpa färdigheter handlar dock inte bara om att flytta dem från en plats till en annan, utan också om att kunna anpassa sig till varierande förhållanden och reglera sitt eget agerande enligt omgivningens krav. En färdighet som anammats i en inomhusidrottshall kan se helt annorlunda ut på en hal utomhusplan, i bassängen i en simhall eller i naturen där väder och terrängens former ställer sina egna utmaningar. Därför fungerar förmågan att tillämpa färdigheter också som ett mått på hur beständiga och mångsidiga de är.

Säkerhet spelar en särskilt viktig roll när det gäller att tillämpa färdigheter. I varje miljö behöver man kunna identifiera de risker som finns där: motion utomhus kan till exempel öka risken för att halka, vid simning måste man beakta risker som hör ihop med vatten, och i lagidrotter ökar kroppskontakter risken för skador. Därför går undervisning i säkerhet hand i hand med färdighetsträningen. Säkerhetskompetens kopplad till motionsfärdigheter innefattar bland annat att identifiera risker, använda ändamålsenlig utrustning och agera ansvarsfullt i grupp.

När barn och unga lär sig att tillämpa sina färdigheter mångsidigt i olika miljöer och samtidigt beakta säkerheten utvecklar de inte bara sin fysiska funktionsförmåga utan stärker också sin självtillit och sin upplevelse av kompetens. På så sätt lägger rörelsefärdigheterna grunden för en aktiv, hälsosam och trygg livsstil genom hela livet.
De lärokurser för läroämnen som beskrivs i grunderna för gymnasiets läroplan utgör grunden för den kompetens som uppnås i gymnasieutbildningen. Den allmänbildning som motsvarar gymnasieutbildningens uppdrag byggs upp av den ämnesspecifika kompetens som fastställs i läroämnena, och som den mångsidiga kompetensen stödjer och fördjupar. Den mångsidiga kompetensen omfattar en helhet av kunskaper, färdigheter, värderingar, attityder och vilja som behövs för de studerandes goda allmänbildning och för att växa till goda människor, för att bygga en hållbar framtid samt för beredskap för fortsatta studier, arbetslivet och internationalism.

Genom idrott och motion uppstår bland annat regionala och kulturella skillnader i individers rörelsefärdigheter. I Finland – landet med fyra årstider, tusentals sjöar, snö och is – har det vuxit fram en mycket mångsidig nationell motionskultur där det är möjligt att röra sig utomhus på många olika sätt. Till exempel på sommaren cyklar man, simmar, utövar vattensporter, vandrar i naturen och spelar på utomhusplaner. På vintern åker man skidor, slalom, skridskor och spelar på is.

Utöver den nationella motionskulturen går det också att urskilja lokala motionskulturer. I Finland finns det orter där antalet utövare inom viss tävlingsidrott är exceptionellt stort i förhållande till invånarantalet. Sådana kan man identifiera till exempel som volleyboll-, basket-, handbolls- och bobollsorter. I individuella grenar som skidåkning, brottning eller backhoppning koncentreras tävlingsidrottarnas utövande på motsvarande sätt typiskt till vissa områden. Inomhusanläggningar som är öppna året runt jämnar i viss mån ut de regionala möjligheterna till fysisk aktivitet, men den lokala idrotts- och motionskulturen syns också i innehållet i gymnastiklektionerna.

I en internationell jämförelse har möjligheterna till mångsidig utomhusmotion för dem som bor i Finland redan från barndomen stärkt behärskningen av de grundläggande motoriska färdigheterna. Detta har i sin tur gjort det möjligt för alla att röra på sig mer varierat och jämlikt. Den här skillnaden blir tydlig i gemensamma motionsstunder för personer med olika kulturbakgrund. De största kulturella skillnaderna kan observeras till exempel i vinteraktiviteter, naturmotion, simkunnighet samt dans- och estetiska uttrycksformer. I gymnasiet är ett av målen i gymnastik att stödja att den nationella kulturen bevaras och fortsätter att utvecklas.

Tillbaka upp

Samspel och interaktion i motion

Idrott erbjuder en naturlig miljö för att öva samspel och interaktionsfärdigheter. I lag- och paridrott behöver spelarna lyssna på varandra, komma överens om gemensamma arbetssätt och fatta beslut tillsammans. Ett gott samarbete ökar möjligheterna att lyckas och gör det mer meningsfullt att röra på sig. När var och en förstår sin egen roll och stöttar andra kan gruppen fungera både effektivare och mer rättvist.

Interaktionen syns i idrotten också i uppmuntran, i att ge respons och i att lösa konflikter. Kommunikation som respekterar andra skapar en trygg atmosfär där alla har möjlighet att pröva och utvecklas. En positiv stämning ökar motivationen och upplevelser av att lyckas stärker sammanhållningen i gruppen. På så sätt utvecklar motionen både den fysiska konditionen och interaktionsfärdigheterna.

De Gamlas dans är ett gott exempel på hur motion, socialt samspel och samhörighet hänger ihop. I danserna övar paret tillsammans på olika steg, rytmer och mönster. Detta kräver lyhördhet, tillit och tydlig kommunikation. Under övningarna lär man sig att komma överens om roller, stöda sin partner och hantera osäkerhet eller misstag på ett konstruktivt sätt. Det gemensamma målet – en lyckad uppvisning – stärker gruppkänslan, och den gemenskap som upplevs på festdagen gör dansen till en viktig och minnesvärd del av gymnasietidens sociala kultur.

Ansvarsfullt agerande på gymnastiklektionerna

Även om skolans gymnastiklektion skiljer sig från tävlingsidrott gäller samma principer för ansvarsfullt agerande. 

Ärlighet

I skolgymnastikens kontext kan ärlighet förstås som en del av en större helhet som handlar om ansvarsfullt agerande och etisk fostran. Ärlighet innebär att eleven strävar efter att agera sanningsenligt, följa gemensamma regler och visa respekt för såväl motståndare som lärare och själva spelet. Den tar sig uttryck till exempel i rent spel, i att reglerna följs, i en ärlig bedömning av resultat och prestationer samt i att man erkänner misstag utan fusk eller hyckleri.

Målet med skolgymnastik är inte att eftersträva vinst i sig, utan att genom idrott och spel stärka elevernas etiska och sociala handlingsförmåga. På så sätt kopplas ärlighet till etisk värdefostran: den lär eleven att agera ansvarsfullt i gemenskapen, bygga förtroende och ta till sig principerna om rättvisa och respekt. Till skillnad från elitidrott handlar ärlighet i skolgymnastiken inte bara om att följa regler, utan också om att ta hänsyn till sitt eget och andras välbefinnande, om öppenhet och om en konstruktiv samverkan.
Därför är ärlighet en central del av skolgymnastikens pedagogiska uppgift: den stödjer elevens utveckling till en handlingskraftig, etiskt reflekterande och kollektivt ansvarsfull person.

Rättvisa

Rättvisa är en grundläggande princip i skolgymnastiken eftersom den skapar en grund för en trygg, inkluderande och betydelsefull lärmiljö. Rättvist agerande innebär att varje elev har likvärdiga möjligheter att delta, lära sig och uppleva känslan av att lyckas – oavsett kön, bakgrund eller fysiska och sociala olikheter.

I skolgymnastiken kommer rättvisa till uttryck genom att regler och spelregler följs konsekvent, att alla behandlas likvärdigt och att alla har jämlika möjligheter att delta. Lärarens roll är särskilt central för att rättvisan ska förverkligas: hen ska se till att verksamheten är etiskt hållbar, icke-diskriminerande och stödjer alla elevers delaktighet.

Dessutom har rättvisan en värdefostrande dimension: med hjälp av den lär sig eleverna att identifiera olika former av ojämlikhet och att utveckla empati samt socialt ansvar. På så sätt fungerar gymnastiklektionen som en miniatyr av samhället där förverkligandet av rättvisans principer stärker gemenskapen, tilliten och välbefinnandet.

Jämlikhet och likabehandling

Jämställdhet i skolgymnastiken innebär att alla elever har likvärdiga möjligheter att delta och ha glädje av idrott och motion. Detta förutsätter att man identifierar ojämlikhet och vidtar aktiva åtgärder för att rätta till den, till exempel genom att beakta olika förmågor, kön, bakgrund eller socioekonomisk bakgrund. Målet med jämställdhet är inte enbart att följa likvärdiga regler, utan också att förändra skolgymnastikens kultur och strukturer så att gymnastiklektionerna faktiskt är tillgängliga för alla och trygga att delta i. Ansvarsfullt agerande på gymnastiklektionen tar sig uttryck i att man tar hänsyn till andra elever, skapar inkluderande spelregler och uppmuntrar till att delta och prova olika motionsformer med ett öppet sinne. 

Respekt

Respekt utgör en central värdegrund för etiskt agerande både inom idrotten och i gymnastikundervisningen. Den innebär en positiv och ansvarsfull inställning till både sig själv, andra deltagande, omgivningen och de gemensamt överenskomna reglerna. I skolgymnastikens kontext syns respekten till exempel i ett respektfullt bemötande av motspelare, lagkamrater och läraren, i rent spel, i att stödja andras prestationer samt i ett omsorgsfullt bruk av redskap och utrymmen.

Att öva respekt i gymnastiksituationer stödjer elevernas moraliska och sociala utveckling eftersom det stärker empatiförmågan, ansvarskänslan och förmågan att agera etiskt i olika gemenskaper. Skolgymnastiken erbjuder en konkret och upplevelsebaserad miljö där eleverna kan öva interaktionsfärdigheter och lära sig att förstå betydelsen av regler, roller och andra människor i gemensamma aktiviteter.

Särskilt inom barns och ungas idrott är det viktigt att betona respekt, eftersom den bygger upp en trygg, inkluderande och jämlik lärmiljö där alla kan uppleva delaktighet och uppskattning oberoende av färdigheter eller fysisk prestationsförmåga. På så sätt fungerar respekten inte bara som en etisk ledstjärna i idrotten, utan också som en central del av skolgymnastikens fostrande uppdrag och värdegrund.

Tillbaka upp

”Jag är ingen sportig typ” – var börjar jag? 

Många tänker: ”Motion är inget för mig.” Bakgrunden till detta kan vara tidigare erfarenheter där rörelse har känts svår, obehaglig eller präglad av jämförelser med andra. Därför är det första steget mot en mer aktiv vardag inte ett träningsprogram, utan ett förändrat sätt att tänka – rörelse kan bestå av små handlingar som passar in i ens egen vardag.

Att röra på sig behöver inte betyda idrott eller stora mål. Det kan handla om att gå i trappor, utföra trädgårdsarbete, dansa i köket, stretcha under en paus eller att uträtta ärenden cyklandes. När rörelse blir en naturlig del av vardagen blir det lättare en vana och inte en separat prestation.

Ta små steg: börja till exempel med en fem minuters promenad några dagar i veckan. När du har fått rutin i detta kan du förlänga tiden till tio minuter eller välja en ny rutt med en liten uppförsbacke. Efter hand kan du öka antalet promenadtillfällen, förlänga promenadsträckorna eller inkludera mera vardagsrörelse, till exempel korta stunder av stretching eller att ta dig fram på ett aktivt sätt. Denna gradvisa ökning gör att rörelse blir en varaktig del av vardagen – inte något man gör ”när man hinner”.

Det viktigaste är att du hittar ett eget sätt att röra på dig. Det ska passa dig och du ska känna efter hur det känns. Redan i små doser kan rörelse ge mer energi, minska stress och förbättra sömnkvaliteten. Varje steg, varje stund av stretching och varje promenad är betydelsefull – allt detta lägger grunden för välbefinnande.

Med tiden kan tanken ”Jag är ingen sportig typ” förändras till ”Rörelse gör mig gott”. Då är rörelse inte längre ett måste utan en del av det dagliga livet – på sitt eget sätt och i sin egen takt.

Hinder och möjligheter för fysisk aktivitet

Individens aktivitetsnivå kan påverkas både av faktorer som möjliggör och som förhindrar. Hinder är något som hindrar eller minskar individens möjligheter att vara fysiskt aktiv. Eftersom fysisk aktivitet har betydande fördelar för hälsan är det viktigt att förstå vilka faktorer som kan hämma en individs vilja att röra på sig. Utgångspunkten är att de flesta människor har möjlighet att vara aktiva, till exempel genom att promenera, simma, cykla eller delta i antingen ledd eller självständig motion. Orsakerna till fysisk inaktivitet är många och kan delas in i tre kategorier: individuella faktorer, sociala faktorer och miljömässiga faktorer miljöfaktorer. 

Individuella faktorer

Individuella faktorer för fysisk inaktivitet hänger ihop med de egna tankarna, känslorna och föreställningarna. De kan ha stor inverkan på om en individ vill och tror att hen kan vara fysiskt aktiv. Kunskap och förståelse för motionens fördelar kan till exempel öka motivationen, medan en negativ inställning kan minska den. Även självförtroende och upplevelsen av den egna kompetensen är viktiga: om individen tror att hen kan vara fysiskt aktiv och utvecklas är det mer sannolikt att hen också är fysiskt aktiv. Ett hinder kan vara att personen inte upplever sig som en ”sportig typ” eller tänker att hen inte passar in bland dem som rör på sig. Till exempel kan man på ett gym känna sig utanför om man inte vet hur utrustningen används eller vilken klädsel som är lämplig. Osäkerhet kring den egna förmågan, svagt självförtroende eller en negativ kroppsbild kan minska viljan att delta i fysisk aktivitet. När motion inte känns som något som är intressant eller när motion förknippas med osäkerhet kan tröskeln att komma i gång bli hög. 

Sociala faktorer

Sociala faktorer för fysisk inaktivitet kan ibland utgöra ett hinder för fysisk aktivitet. Om familjen inte värdesätter motion eller inte stödjer fysisk aktivitet kan det upplevas svårt för individen att börja röra på sig. Även kompisarnas inställning påverkar: om vännerna inte är intresserade av motion, eller om man i en grupp är rädd för att bli bedömd och jämförd, kan motivationen sjunka. Mobbning, en känsla av utanförskap eller osäkerhet i andras sällskap kan leda till att motion upplevs som obehaglig. Den sociala miljön kan alltså begränsa möjligheterna att röra på sig även om viljan annars finns.

Miljöfaktorer 

Miljöfaktorer för fysisk inaktivitet kan utgöra ett hinder för fysisk aktivitet. Om idrotts- och motionsanläggningarna ligger långt bort eller är svåra att ta sig till kan deltagandet minska. Höga kostnader för fritidsintressen, såsom medlemsavgifter, utrustning och resekostnader, kan begränsa möjligheterna särskilt för familjer med knappa ekonomiska resurser. Också väderförhållanden, såsom kyla, mörker, halka eller regn, kan göra utomhusmotion mindre lockande. Dessutom kan alltför få eller ensidiga möjligheter att röra på sig i det egna bostadsområdet minska motivationen. Även dåliga vägförbindelser kan utgöra ett hinder. 
 

Tillbaka upp

Människans sinnesorgan förmedlar ständig information om olika saker. Mättnadskänsla, törst, hunger och kyla är exempel på kroppslig respons som i hög grad kan störa människans koncentration och lärande. Den sinnesinformation som kroppen producerar kallas intern respons och i bästa fall stödjer den lärandet.

Människan har också ett behov av att bli hörd och sedd. Att bli hörd och/eller sedd kan uttryckas genom att man till exempel uppmärksammar, bekräftar, tar hänsyn till och ger respons till en annan person. En form av återkoppling som kan uppmuntra och förstärka, upprätthålla eller dämpa en handling eller ett beteende är att vid fysisk aktivitet uppmärksamma och ta hänsyn till andra. 

Olika former av respons som stöd för lärandet 

Intern respons

När en människa rör på sig skickas stora mängder respons från kroppen genom olika sinnen till hjärnan för bearbetning. Balansförnimmelser hjälper den som rör sig att hålla balansen när hen rör sig på olika underlag och ställningar med olika redskap. Om människan inte kan reagera tillräckligt snabbt vid balansförlust riskerar hen att vingla eller till och med falla. Tillräcklig balans är grunden för all rörelse.

Kroppsmedvetenhet och kroppsliga sinnesintryck, tillsammans med balanssinnet, bildar det så kallade kinestetiska sinnet. Det förmedlar och ger respons till den som rör sig om olika kroppsdelars ställning, nivån av muskelspänning och hur mycket kraft som behöver användas. Person som kan uppmärksamma och använda kinestetisk återkoppling, till exempel vid inlärning av nya motoriska färdigheter på ett mångsidigt sätt, lär sig nya färdigheter relativt snabbt. I bästa fall kan man genom att lyssna på sin egen kropp och tolka intern återkoppling lära sig utveckla sin egen rörelseförmåga. När man kan utnyttja den interna responsen är man inte längre beroende av extern respons från andra. Därför är det viktigt att vara lyhörd till och lära sig att använda kroppens interna återkoppling i all form av rörelse. När en rörelse eller en uppgift ”känns bra” är den rätt, och det är känslan som bör eftersträvas. 

Intern respons bör uppmärksammas i alla former av fysisk aktivitet. Den interna responsen får dock särskild uppmärksamhet i uppgifter där man medvetet riktar uppmärksamheten mot att känna efter kroppens inre känslor som till exempel vid stretchning, i avslappningsövningar samt in gymnastik, pilates och yoga. 

Extern respons

Extern respons är information som människan får utifrån. Extern respons fås den som rör sig typiskt via synen, hörseln och beröring, det vill säga hudens känselsinne. Ofta är det en annan person som ger den externa responsen, men även informationsteknik kan utnyttjas som stöd.

Största delen av den externa responsen förmedlas via synsinnet. Synsinnet gör det möjligt att efterlikna en modellprestation och att precisera och finjustera rörelsen. Till exempel kan en spegel, eller att röra med utgångspunkt i sin spegelbild, fungera som en form av visuell respons. Att filma en prestation eller en rörelseserie och se den i efterhand hjälper ibland att koppla ihop kroppens inre förnimmelser med den prestation som syns utåt. Efter prestationen kan visuell respons i form av en bild eller video hjälpa till att korrigera till exempel kroppshållning, placering på spelplanen och att hitta rätt tajming.

Respons som bygger på hörselförnimmelser fungerar i vissa rytmiska prestationer som en utmärkt form av respons. Exempel på sådana är bland annat olika stegserier, hopp och språng samt övningar som förutsätter redskapshantering. 

Känselförnimmelser ger upphov till intern och extern respons. När de kommer utifrån bidrar de till att öka medvetenheten om olika delar av kroppen (t.ex. huvud, extremiteter och bål). Samtidigt gör de det lättare att identifiera en ändamålsenlig kroppsställning i varje rörelse, liksom extremiteternas rörelsebanor och ledvinklar. Beröring, tejpning eller en känsla av tryck mot huden kan hjälpa till att upptäcka och korrigera kroppens hållning eller rörelsebana.

För att kunna dra nytta av respons är det väsentligt att känna igen att nedsatt sinnesfunktion eller sensorisk funktionsnedsättning kan försvåra eller till och med helt hindra möjligheten att få respons. Begränsningar i synsinnet (t.ex. brytningsfel eller närsynthet) påverkar rörelsens tajming och flyt samt bedömningen av avstånd. Detta påverkar i sin tur träffsäkerhet, hur rörelsen riktas och djupseendet, och kan bland annat leda till snubbling.

Självvärderingav extern och intern respons

Självvärderinging är en förutsättning för lärande och utveckling. Att reflektera över både extern och intern respons, det vill säga att medvetet tänka igenom, analysera och reagera på responsen, förbättrar den egna hållningen. Det hjälper också att styra rörelserna mot anatomiskt korrekta rörelsebanor och att bland annat hitta rätt tajming i rörelseserier.

Självvärdering behövs också för att bedöma den egna fysiska, psykiska och sociala belastningen. Vid fysisk träning hjälper det att känna igen överbelastning och reagera på den i tid för att undvika utmattning. Genom att lyssna på kroppen kan man lätta på träningen och vid behov också våga ta en paus.

Att vara lyhörd för kroppens signaler och självvärdering utifrån egna känslor är också till hjälp för att känna igenom psykisk och social belastning. 

Respons från någon annan

I motionssituationer utnyttjas ofta verbal respons från en annan person. Sådan extern respons kan stärka en lyckad prestation. Den bekräftande responsens roll är att hjälpa den som rör sig att koppla ihop den interna respons som kroppen ger, det vill säga känslan av hur smidig och lätt prestationen kändes. Bekräftande extern respons bekräftar att prestationen var korrekt och att man också i fortsättningen ska sträva efter samma känsla.

Korrigerande respons hjälper den som rör sig att utveckla sin prestation mot ett önskat eller optimalt utförande. 
Utsläckande respons syftar till att få ett skadligt beteende eller ett beteende som skadar andra att upphöra.
Nedvärderande respons förminskar eller försöker förlöjliga den aktive och hens handlingar. Nedvärderande respons sårar och kränker den som deltar. Sådan respons kan också upplevas som mobbning.

Viktigt att komma ihåg:
-    Respons har stor betydelse för lärandet.
-    Lyssna, bedöm och utvecklas.
-    Syftet med respons är att utvecklas.

Tillbaka upp