Lägesöversikt över den svenskspråkiga utbildningen - Den grundläggande utbildningen

År 2025 var antalet skolor inom den svenskspråkiga utbildningen 211, med ett totalt elevantal på 34 803, vilket motsvarar ungefär 10 procent av alla skolor och 6 procent av alla elever i Finland. Av skolorna var 204 skolor med endast grundläggande utbildning (antal elever: 33 483) och sex var skolor med både grundläggande utbildning och gymnasieutbildning (antal grundskolelever: 1 314). Den svenskspråkiga specialskolan Lagmansgården hade omkring 6 elever år 2025.

I hela landet erbjöd totalt 2 010 läroanstalter grundläggande utbildning för drygt 535 800 elever år 2025. Av dessa läroanstalter var 1 919 grundskolor med undervisning i årskurserna 1–9, skolorna med undervisning i både grundläggande utbildning och gymnasieutbildning var 46 till antalet och specialskolorna var 45.

Enligt lagen om grundläggande utbildning (4§, 7–8§) är kommunen skyldig att ordna grundläggande utbildning för de barn som är läropliktiga och bor i kommunen. Det samma gäller förskoleundervisning året innan läroplikten uppkommer. En kommun kan själv eller i samarbete med andra kommuner, till exempel som en samkommun, ordna grundläggande utbildning utan särskilt tillstånd. Om kommunen har både svensk- och finskspråkiga invånare är kommunen skyldig att ordna förskoleundervisning och grundläggande utbildning skilt för båda språkgrupperna. Också andra än en kommun kan få tillstånd att ordna grundläggande utbildning.

Utbildningsanordnarna som upprätthåller läroanstalterna är antingen kommuner, samkommuner, staten eller privata anordnare. Inom den svenskspråkiga grundläggande utbildningen var de kommunala skolorna 181 till antalet år 2025. Dessutom fanns det sex privata skolor och två statliga skolor, samt 22 skolor på Åland. De kommunala skolorna på Åland tillhör landskapet Ålands förvaltningsområde. Den procentuella fördelningen mellan olika ägartyper skiljer sig inte så mycket enligt undervisningsspråk, förutom att de kommunala skolorna på Åland tillhör ett eget förvaltningsområde och att de privata anordnarna utgör en något mindre andel av anordnarna med svenska som undervisningsspråk.

Tabell: Antal skolor inom den grundläggande utbildningen enligt undervisningsspråk och läroanstaltens ägartyp år 2025.

Sedan år 2004 har skolornas antal inom det svenskspråkiga skolväsendet minskat med 101 skolor. Tabellen omfattar inte specialskolor och inte heller skolor som har undervisning i både grundläggande utbildning och gymnasieutbildning. Störst var minskningen inom den svenskspråkiga utbildningen år 2010 när till och med 16 grundskolor lades ner eller sammanslogs med andra skolor, men också åren 2018–2020 skedde relativt stora förändringar i skolornas antal. 

De senaste fem åren har det totala antalet svenskspråkiga skolor inom den grundläggande utbildningen minskat med 5 procent: år 2020 var antalet skolor med endast grundläggande utbildning 214, medan antalet år 2025 hade minskat med 10 skolor till 104. I hela landet fanns det 2 121 grundskolor med undervisning i årskurserna 1–9 år 2020 och år 2025 var antalet 1 919, vilket betyder att tillbakagången med över 200 skolor i hela landet de senaste åren ger en större procentuell minskning i hela landet (- 9 %) än för de svenskspråkiga skolorna (- 5 %). 

Tabell: Antal svenskspråkiga skolor inom den grundläggande utbildningen och förändringen i antal åren 2004–2025.

Av de svenskspråkiga skolorna inom den grundläggande utbildningen hade 44 procent under 100 elever. I mellankategorin, med skolor som hade ett elevantal på 100–299 elever, fanns 40 procent av de svenska skolorna och andelen skolor med över 300 elever var 16 procent. De riktigt stora skolorna med 500 elever eller flera är fortfarande ganska få inom den svenskspråkiga utbildningen, men den långsiktiga trenden visar att de långsamt blir flera. I tre skolor (1 %) fanns flera än 700 elever år 2025 (Norsen, Mattlidens skola och Hoplaxskolan). 

Ett relativt litet antal elever som går i de svenskspråkiga skolorna lever på ett ganska utbrett område geografiskt sett och de svenskspråkiga skolorna är små i jämförelse med skolorna i hela landet. I hela landet var 31 procent av skolorna små skolor med under 100 elever, 34 procent var medelstora (100–299 elever) och 35 procent av skolorna hade 300 elever eller flera år 2025. I hela landet hade till och med 133 skolor (7 %) över 700 elever.

Tabell: Antal svenskspråkiga skolor inom den grundläggande utbildningen enligt storlek och elevmängd åren 2022–2025. 

Skolnätet har blivit betydligt glesare på 2000-talet och det här beror bland annat på att åldersgrupperna har minskat regionalt och lokalt, samt på en allt svagare ekonomisk situation i kommunerna. Det här är också utmaningar som är aktuella idag och de kommande åren. Enligt befolkningsprognoser kommer årsklasserna att minska dramatiskt i hela landet och antalet barn under 15 år kommer att minska med omkring 16 procent från nuläget fram till år 2070 (se även Årsklasserna och utbildningsstigen på svenska). 

Under perioden 2022–2025 har både en minskning i antal skolor (med 5 skolor) och en minskning i antalet elever (med 585 elever) skett inom den svenskspråkiga utbildningen. I andelar motsvarar det här minskningar på drygt 2 procent i antal skolor och också knappt 2 procent i antal elever. Det är främst skolor med 50–99 elever som har minskat i antal. Förändringen framkommer tydligast i statistik över en längre tidsperiod: skolorna blir allt färre och allt större och det här är speciellt utmanande för de svenskspråkiga eleverna som redan nu har längre avstånd till en svenskspråkig skola. 

Tabell: Andel svenskspråkiga skolor inom den grundläggande utbildningen enligt storlek, elevmängd och förändring åren 2022–2025.

Det är framför allt de små och medelstora skolorna som dras in eller sammanslås till större enheter, vilket leder till att allt mindre andel av eleverna går i små skolor. Det totala elevantalet i de små skolorna är relativt litet och i skolorna med under 100 elever går numera endast 12 procent av det totala antalet elever i de svenskspråkiga skolorna. År 2020 var det allra vanligast att eleverna i de svenskspråkiga skolorna gick i en medelstor skola med 100–299 elever (46 % av eleverna). År 2025 däremot var vanligare att eleverna gick i en större skola med 300 elever eller flera (46 % av eleverna) än i en medelstor skola (42 % av eleverna). Inom den finskspråkiga grundläggande utbildningen går en övervägande majoritet av eleverna i stora skolor med minst 300 elever (71 % av eleverna).

Diagram: Andel elever inom den grundläggande utbildningen enligt skolans storlek och undervisningsspråk år 2025. 

Omfattar inte skolor med både grundläggande utbildning och gymnasieutbildning samt specialskolor. 
Källa: Statistikcentralen. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst.

De fortsatta indragningarna och sammanslagningarna av mindre skolor leder till att antalet elever i medeltal per skola har fortsatt att öka trots att antalet elever minskar. Förändringen är relativt långsam men den långsiktiga trenden tydlig – samtidigt som skolorna blir allt färre så blir de också större och antalet elever per skola ökar i medeltal. År 2025 gick i medeltal 165 elever per skola inom den svenskspråkiga utbildningen, medan det i hela landet gick i medeltal 267 elever per skola. År 2004 var det i medeltal 111 elever per skola och år 2014 i medeltal 126 elever per skola inom den svenskspråkiga utbildningen.

Diagram: Antal svenskspråkiga skolor och antal elever i de svenskspråkiga skolorna i medeltal åren 2000–2025. 

Källa: Statistikcentralen. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst.

Antalet elever i medeltal per skola är mindre för de svenskspråkiga skolorna (165 elever år 2025) än för skolorna i hela landet (267 elever), vilket också återspeglar sig i antal elever i medeltal per undervisningsgrupp. Enligt de datainsamlingar som gjordes mellan åren 2008–2019 var undervisningsgrupperna i medeltal mindre i de svenskspråkiga skolorna än i de finskspråkiga skolorna. Uppgifterna framkom i de lärarförfrågningar som Statistikcentralen genomförde. År 2019 var storleken på en undervisningsgrupp i årskurserna 1–6 i genomsnitt 18,5 elever i de finskspråkiga skolorna, medan den var 14,9 elever i de svenskspråkiga skolorna. 

Också den insamling om främjandet av hälsa och välbefinnande som Utbildningsstyrelsen och Institutet för hälsa och välfärd (THL) regelbundet riktar till den grundläggande utbildningen visar på mindre undervisningsgrupper inom den svenskspråkiga utbildningen. Enligt resultaten från 2025 var det i skolorna i hela landet i medeltal 12,0 elever/lärare (minst 16 timmar/vecka). Enligt årskurs innebär det här att det i årskurserna 1–6 gick 13,2 elever i förhållande till varje lärare och i årskurserna 7–9 i medeltal 10,1 elever/lärare. I de svenskspråkiga skolorna var det i medeltal 10,3 elever/lärare och i de finskspråkiga skolorna 12,0 elever/lärare.

Indragningarna och sammanslagningarna av skolor påverkar också tillgängligheten och elevernas skolresor blir längre. Skolresorna har redan sedan tidigare varit längre för eleverna i de svenska skolorna än för eleverna i de finska skolorna. Regionförvaltningsverkens utvärdering av den geografiska tillgängligheten till svenskspråkig grundläggande utbildning har inte gjorts sedan 2015. Av de svenskspråkiga 7–12-åringarna (elever med svenska som registrerat modersmål) bodde 88 procent inom fem kilometers avstånd från en svenskspråkig skola. Av de finskspråkiga eleverna i årskurserna 1–6 bodde 91 procent inom fem kilometers avstånd från en finskspråkig skola. Motsvarande andelar för ålderskategorin 13–15 år var 56 procent för svenskspråkiga och 79 procent för finskspråkiga elever. Tillgängligheten till grundläggande utbildning var med andra ord betydligt sämre för de svenskspråkiga barnen redan år 2015.

Trots en särskild koncentration till några specifika regioner, som till exempel längs med kusten, är den svenskspråkiga befolkningen i Finland ingen enhetlig grupp och svenskspråkiga är bosatta över hela landet. Grundläggande utbildning ordnades på svenska i 62 av de totalt 308 kommunerna (20 %) år 2025 – på både svenska och finska i 41 kommuner (13 % av kommunerna) och endast på svenska i 21 kommuner (7 % av kommunerna). De kommuner som endast hade grundläggande utbildning på svenska var kommunerna på Åland samt Korsnäs, Kronoby, Larsmo, Malax och Närpes i Österbotten. Skolorna på Åland saknas på kartan eftersom uppgifterna baserar sig på information från KOSKI.

Karta: De svenskspråkiga skolorna inom den grundläggande utbildningen 2025.    

Källa: Statistikcentralen. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst.

Vipunen – PowerBi. Skolor inom den grundläggande utbildningen på karta.

Exempel på orter i resten av landet där den svenska minoriteten traditionellt är relativt stor och som brukar kallas för språköar är Björneborg, Kotka, Tammerfors och Uleåborg. Förutom de mer traditionella språköarna så finns det också andra nyare språköar som har grundats under 2000-talet, som till exempel S:t Karins, Kouvola, Jyväskylä, Tusby, Salo och Lahtis. Gemensamt för språköarna är att de är finska städer och kommuner med en liten svensk- och tvåspråkig minoritet, som är livskraftig mycket tack vare att det till en viss omfattning erbjuds svenskspråkig småbarnspedagogik och en svenskspråkig skolstig på orten. Numera räknar man med omkring 15 skolor på språköarna. 

I Finland finns 19 landskap och i 11 av dem ordnades grundläggande utbildning på svenska år 2025. Av de svenskspråkiga skolorna är 40 procent belägna i Nyland och 34 procent i Österbotten. Knappt 10 procent av de svenskspråkiga skolorna finns i Egentliga Finland, 10 procent på Åland och resten eller 6 procent av skolorna finns fördelade på 7 landskap. Det totala antalet skolor var 211 år 2025 och de allra flesta var skolor med årskurserna 1–6 (148 skolor). Därtill fanns 23 skolor med årskurserna 7–9 och 40 skolor med årskurs 1–9.

Tabell: Antal skolor inom den svenskspråkiga grundläggande utbildningen år 2025 enligt årskurser och region. 

Enligt de uppgifter som finns i statistiktjänsten Vipunen har antalet skolor minskat i alla landskap åren 2013–2025, även om förändringen har varit relativt liten i Egentliga Finland och på Åland. I Österbotten har minskningen skett relativt jämnt över tidsperioden och med totalt 24 procent, medan minskningen i Nyland avtog en aning de senaste åren och var totalt 21 procent. Under perioden 2013–2025 har det totala antalet svenskspråkiga skolor minskat med 53, vilket totalt motsvarar en minskning med 20 procent.

Diagram: Antal svenskspråkiga skolor enligt landskap åren 2013, 2016, 2019, 2022 och 2025.

Omfattar grundskolor, skolor med både grundläggande utbildning och gymnasieutbildning samt specialskolor.
Källa: Statistikcentralen. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst.

I skolorna finns elever med en stor variation av hemspråk, två- och flerspråkighet, modersmål och skolspråk. Någon entydig definition av hemspråk och två- och flerspråkighet finns inte. Dessutom är de regionala skillnaderna stora och graden av två- och flerspråkighet varierar inte enbart från region till region, utan också från individ till individ och från situation till situation.

I statistiken i utbildningsförvaltningens statistiktjänst Vipunen och Statistikcentralens officiella statistik används undervisningsspråk, det vill säga skolspråk, och modersmål, det vill säga det registrerade språket i befolkningsdatasystemet. I befolkningsdatasystemet kan åtminstone tills vidare endast ett modersmål registreras. Elevernas hemspråk och två- och flerspråkighet i förhållande till skolspråket svenska framkommer dels i separata kartläggningar, dels som bakgrundsuppgifter exempelvis i PISA-undersökningar och utvärderingar av Nationella centret för utbildningsutvärdering (NCU). 

Elevernas språkliga bakgrund är mycket heterogen, och allt tyder på att utvecklingen kommer att fortsätta i samma riktning som hittills. Bland annat har två- och flerspråkiga familjerelationer blivit allt vanligare de senaste decennierna och allt flera barn växer upp i en två- eller flerspråkig hemmiljö. Det allt heterogenare klassrummet i de svenskspråkiga skolorna är ett resultat av det ökande antalet tvåspråkiga, men också av gruppen elever med utländsk bakgrund. 

Elevernas modersmål och skolspråk

De tvåspråkiga familjerna registrerar numera oftare sina barn som svenskspråkiga än som finskspråkiga, men så har det inte alltid varit. Som exempel kan man ta början av 1970-talet då omkring 40 procent av barnen i tvåspråkiga familjer registrerades som finskspråkiga. Trenden vände under 1970-talet, men ända fram in på 1980-talet registrerades en klar majoritet av de nyfödda barnen som finskspråkiga. På 2000-talet har det skett en stabilisering så att ungefär två tredjedelar av barnen i de tvåspråkiga familjerna har registrerats som svenskspråkiga. Barnets modersmål bestäms alltså inte automatiskt av moderns språk i de tvåspråkiga familjerna även om moderns språk är av större betydelse än faderns språk. Antalet svenskregistrerade barn är omkring en fjärdedel större än antalet barn födda av kvinnor med svenska som registrerat modersmål. (Rotkirch, m.fl. 2018; Saarela, 2026) Statistikcentralen gör befolkningsprognoser enligt kommuner och regioner i landet, men prognoserna görs inte enligt språk. Mera om befolkningsprognoser på svenska finns här.

Ett intresse för att bevara och stödja det svenska språket och kulturen, syns genom att många föräldrar idag väljer en svenskspråkig skola för sina barn, oberoende av det registrerade modersmålet. Intresset för den svenskspråkiga skolan, liksom det totala elevantalet inom den svenskspråkiga grundläggande utbildningen, ökade under 1980- och 1990-talet och resulterade i en situation där det i regel skrivs in fler barn i de svenskspråkiga skolorna än vad det finns svenskspråkiga barn enligt Statistikcentralen. (Saarela, 2020; Saarela, 2026) Det här är viktigt att ta i beaktande om man utgår från antalet barn som har svenska som modersmål i regionen när man gör upp elevprognoser för den svenskspråkiga utbildningen. Mera om elevprognoser på svenska finns här.

I årskurs 1 gick totalt 3 588 elever inom den svenskspråkiga grundläggande utbildningen år 2025. Samma år var antalet 7-åringar med svenska som registrerat modersmål enligt Statistikcentralens officiella statistik 3 174. Skillnaden mellan antalet elever i den svenskspråkiga skolan och antal barn som är svenskregistrerade har under de senaste fem åren varierat med mellan 290 och 470 elever (8–14 % av årsklassen) per år. Tillskottet av elever finns i alla regioner med svenskspråkig utbildning, men är av naturliga skäl mera tydlig och framträdande på orter med stark två- och flerspråkighet. Naturligtvis förekommer det också en rörelse i motsatt riktning så att svenskregistrerade barn börjar i finskspråkig skola, även om det inte är lika vanligt. I en del regioner finns det ingen svenskspråkig skola, vilket i praktiken kan leda till att svenskspråkiga elever söker sig till finska skolor i större utsträckning. I en del kommuner som på språköarna kommer delar av tillskottet från ett större regionalt område om tillgängligheten till svenskspråkiga utbildning är begränsad i regionen. 

På starkt svenskdominerade orter med få tvåspråkiga familjer (svenska/finska) är tillskottet förhållandevis litet och ett eventuellt tillskott beror då ofta på att integrationsspråket är svenska. Tillskottet i en del kommuner, främst i Österbotten och på Åland, är alltså inte i första hand finskregistrerade elever utan elever med ett annat modersmål än svenska eller finska, eftersom integrationen ofta sker på svenska.

Diagram: Antal svenskregistrerade 7-åringar och antal elever i årskurs 1 i den svenskspråkiga grundläggande utbildningen åren 1985–2025.

Källa: Statistikcentralen. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst.

Förutom elevtillskottet på i medeltal ca 12 procent, så är det skäl att beakta att en betydande andel av barnen i de tvåspråkiga familjerna dessutom har registrerats som svenskspråkiga redan från födseln. Inom den svenskspråkiga utbildningen (årskurserna 1–9) hade 83 procent av eleverna svenska som modersmål, 11 procent hade finska som modersmål och omkring 5 procent hade ett annat modersmål än svenska eller finska år 2025. Inom den finskspråkiga utbildningen hade 87 procent finska som modersmål, 13 procent hade ett annat modersmål än finska eller svenska och endast 0,3 procent hade svenska som modersmål (1 580 elever i årskurserna 1–9). Det här ger en tydlig bild av skillnaderna enligt undervisningsspråk – i de finskspråkiga skolorna är det vanligare att elevens modersmål och skolspråk är samma språk och samtidigt är det en större andel av eleverna som har ett annat modersmål än finska eller svenska. 

Uppgifterna, som är hämtade från informationstjänsten KOSKI, baserar sig på vad utbildningsanordnarna själva har uppgett (situationen 20.9) och informationen uppdateras regelbundet till Vipunen. Hösten 2025 fanns det omkring 3 100 elever i grundskolan på Åland, som inte ingår i uppgifterna i KOSKI; 85 procent av eleverna på Åland hade svenska som modersmål, under 2 procent hade finska som modersmål och resen det vill säga omkring 13 procent hade ett annat modersmål än svenska eller finska (Statistikmeddelande ÅSUB).

Diagram: Andelen elever i årskurserna 1–9 inom den grundläggande utbildningen enligt undervisningsspråk och elevernas modersmål år 2025.  

I skolorna på Åland finns omkring 3 100 elever, som inte ingår i uppgifterna i KOSKI.

Källa: Informationsresursen KOSKI. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst. September 2026.

Andelen elever med ett främmande språk som modersmål ökar kontinuerligt i skolorna. År 2011 var andelen elever med ett främmande språk som modersmål 1,6 procent i de svenskspråkiga skolorna och 4,1 procent i hela landet. Statistiken visar på en jämn ökning i hela landet under åren 2011–2025 med en något större ökning de senaste tre åren. Också i de svenskspråkiga skolorna är ökningen jämn men något långsammare. År 2025 var andelen elever med ett främmande språk som modersmål 5 procent av alla elever i de svenskspråkiga skolorna och 13 procent av alla elever i hela landet. Elever med ett främmande språk definieras som elever vars modersmål är något annat än finska, svenska eller samiska.

Diagram: Andelen elever med ett främmande språk som modersmål i årskurserna 1–9 enligt undervisningsspråk åren 2011–2025.   

I skolorna på Åland finns omkring 3 100 elever, som inte ingår i uppgifterna i KOSKI. 

Källa: Statistikcentralen (2011–2019). Informationsresursen KOSKI (2020–), september 2026. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst. 

I hela landet är det vanligast att personer med ett främmande språk som modersmål bor i Nyland och framför allt i huvudstadsregionen. I de tvåspråkiga områdena är det speciellt några kommuner i Österbotten, i Nyland och på Åland som har haft en större invandring än andra. Men integrationen har hittills till stor del skett på finska i många av de tvåspråkiga kommunerna. I Nyland är det framför allt i Helsingfors, Esbo och Raseborg som ett större antal personer med ett främmande språk som modersmål har integrerats på svenska och i Österbotten bland annat i Närpes, Jakobstad, Vasa, Nykarleby, Vörå och Korsholm. På Åland har integrationen naturligtvis skett helt på svenska. Att arbetskraftsinvandringen och integrationen har skett på svenska i en del kommuner blir också tydligt i och med att finns ett större antal elever med ett främmande språk som modersmål i skolorna i de här kommunerna. Frågan om huruvida integrationen även i framtiden kommer att ske huvudsakligen på finska eller mer balanserat både på finska och svenska är central med tanke på befolkningsutvecklingen och årsklassernas storlek regionalt. (Saarela, 2020) 

År 2025 fanns det 1 677 elever med ett främmande språk som modersmål i årskurserna 1–9 i de svenskspråkiga skolorna och 67 procent av dem gick i skola i Österbotten (1 120 elever). I Nyland gick knappt 470 elever med ett främmande språk som modersmål i de svenskspråkiga skolorna, vilket betyder att mer än var fjärde elev med ett främmande språk som modersmål gick i skolan i Nyland. I de svenskspråkiga skolorna i Österbotten, där antalet elever med ett främmande språk som modersmål är störst, hade 9 procent av eleverna ett annat modersmål än svenska, finska eller samiska år 2025. Av alla elever i de svenskspråkiga skolorna i Nyland hade tre procent ett främmande språk som modersmål. 

Tabell: Antal och andel elever med ett främmande språk som modersmål i årskurserna 1–9 inom den svenskspråkiga utbildningen år 2025 enligt region. 

Elevernas hemspråk och skolspråk

Enligt en kartläggning av elevernas språkbakgrund som gjordes av Utbildningsstyrelsen år 1998 i de svenskspråkiga skolorna kom knappt 5 procent av eleverna i årskurserna 1–6 från helt finskspråkiga hem. Omkring 2 procent av eleverna hade ett annat hemspråk än finska eller svenska. Den absolut största gruppen var elever från svenskspråkiga hem (63 %) och den näststörsta gruppen var elever från tvåspråkiga hem (30 %). I huvudstadsregionen kom 51 procent från tvåspråkiga hem, medan endast 11 procent kom från tvåspråkiga hem på den österbottniska landsbygden. (Oker-Blom, Geber och Backman, 2001)

Genom en uppföljande utredning kartlade Utbildningsstyrelsen elevernas hemspråk och språkliga bakgrund inom den svenskspråkiga utbildningen år 2013. Målet med kartläggningen var att få en helhetsbild av den språkliga bakgrunden, det vill säga hemspråket/hemspråken, för eleverna i den svenskspråkiga skolan. Materialet i utredningen omfattar uppgifter om språkbakgrunden för 89 procent av det totala antalet elever i de svenskspråkiga skolorna i årskurserna 1–6 i alla regioner. Av de totalt 212 svenskspråkiga skolorna med årskurserna 1–6 svarade 182 skolor på enkäten år 2013.

Resultaten från utredningen visade att 51 procent av eleverna i den svenskspråkiga skolan kom från svenskspråkiga hem, 40 procent kom från tvåspråkiga hem, 5 procent av eleverna hade en annan språkbakgrund än svenska/finska och knappt 4 procent av eleverna kom från finskspråkiga hem. Även om 40 procent av barnen hade en tvåspråkig bakgrund i den meningen att föräldrarna hade olika modersmål (finska/svenska) så var de regionala skillnaderna stora. Medan över 60 procent av eleverna i de svenskspråkiga skolorna i huvudstadsregionen hade en tvåspråkig bakgrund, gällde motsvarande för mindre än en fjärdedel av eleverna i Österbotten.

Då man jämför resultaten från de kartläggningar som Utbildningsstyrelsen gjorde åren 1998 och 2013, kan man konstatera att andelen elever från tvåspråkiga hem hade ökat från 30 procent år 1998 till 40 procent år 2013. Samtidigt hade andelen elever från svenskspråkiga hem minskat från drygt 60 procent år 1998 till drygt 50 procent år 2013. Även andelen elever från finskspråkiga hem hade minskat en aning, från 5 procent år 1998 till knappt 4 procent år 2013, medan andelen elever med en annan språkbakgrund hade ökat från 2 procent år 1998 till 5 procent år 2013. Detta betyder att andelen elever som hade andra hemspråk än svenska och/eller finska var större än andelen elever från helt finskspråkiga hem i den svenskspråkiga skolan redan år 2013. 

Diagram: Elevernas språkbakgrund i årskurs 1–6 inom den svenskspråkiga utbildningen åren 1998 och 2013.

Källa: Utbildningsstyrelsen.

Utvecklingen av elevernas all mer heterogena språkbakgrund i de svenskspråkiga skolorna ser ut att ha fortsatt i samma riktning också efter 2013. Det här framkommer bland annat i de insamlingar av bakgrundsinformation som regelbundet görs i samband med PISA-undersökningen och utvärderingar av Nationella centret för utbildningsutvärdering (NCU).

Eleverna i de svenskspråkiga skolorna använder språk i många olika kombinationer och i olika utsträckning beroende på situationen. De insamlingar av information om elevernas hemspråk i förhållande till skolspråk som görs regelbundet i PISA-undersökningarna ger dessutom en möjlighet att jämföra elevernas språkbakgrund i de svenska skolorna med eleverna i de finska skolorna. Ett tydligt särdrag för de svenskspråkiga skolorna är att eleverna mera sällan har bara ett hemspråk och att hemspråket samtidigt är skolspråk. Helt eller starkt enspråkiga miljöer är vanligare för eleverna i de finskspråkiga skolorna än för eleverna i de svenskspråkiga skolorna. 

I PISA 2025 var 53 av de 235 skolorna som deltog i Finland, det vill säga cirka 23 procent, svenskspråkiga skolor vilket betyder att de svenska skolorna var överrepresenterade i samplet. Utan översampling skulle antalet skolor och elever i den insamlade datamängden vara för litet för att dra slutsatser och göra tillförlitliga analyser. Totalt deltog 1 526 elever från 53 skolor vid provtillfällena, vilket var representativt och geografiskt heltäckande och motsvarade 20 procent av elevurvalet. 

En tydlig skillnad mellan eleverna i svensk- och finskspråkiga skolor framkom i insamlingen för PISA2025 liksom i tidigare insamlingar. En stor andel av eleverna i svenskspråkiga skolor har ett annat primärt hemspråk än svenska. På frågan om vilket språk som de oftast talade hemma uppgav 27 procent av eleverna i de svenskspråkiga skolorna att de oftast talade ett annat språk än svenska hemma. Endast 8 procent av eleverna i finskspråkiga skolor talade oftast ett annat språk än finska hemma. När analysen begränsas till elever som talar ett annat språk än skolans undervisningsspråk hemma, finns det också en annan tydlig skillnad mellan eleverna i svensk- och finskspråkiga skolor: i svenskspråkiga skolor betonas tvåspråkiga eller flerspråkiga hem och det vanligaste språket utöver svenska är finska (ca 85 %), men i finskspråkiga skolor betonas invandrarbakgrunden (ca 75 %) och andra språk än finska (och svenska). Det här ska ställas i relation till att andelen elever med invandrarbakgrund totalt sett var av samma storleksordning i både svenskspråkiga skolor (6 %) och finskspråkiga skolor (8 %).

I PISA 2022 deltog 241 skolor i Finland och 13 av dessa, det vill säga 5 procent, var svenskspråkiga skolor (sex i huvudstadsregionen, fyra i Österbotten, två på Åland och en skola på en språkö). I de svenskspråkiga skolorna deltog 449 elever i undersökningen. Nästan var fjärde elev (24 %) i de svenskspråkiga skolorna uppgav att de oftast pratar något annat språk än svenska hemma. Av de här eleverna pratade majoriteten (86 %) finska hemma. Av eleverna i de finskspråkiga skolorna var det bara 8 procent av eleverna som uppgav ett annat huvudsakligt hemspråk än finska och nästan alla dessa hade invandrarbakgrund – de vanligaste hemspråken som de uppgav var ryska, engelska och arabiska.

Också i PISA-undersökningen 2018 ställdes frågan ”Vilket språk talar du mest hemma” till eleverna. Av det sampel på 386 elever som deltog i de svenskspråkiga skolorna uppgav 76 procent av eleverna att deras primära hemspråk var svenska och 24 procent hade ett annat huvudsakligt hemspråk – 19 procent talade mest finska hemma och resten det vill säga 5 procent av eleverna talade något annat språk än svenska och finska hemma. I de finskspråkiga skolorna uppgav till och med 94 procent av eleverna att de har samma primära hemspråk som skolspråket. Nästan alla andra eller 6 procent av eleverna uppgav att de talade ett annat språk än finska eller svenska hemma och endast ca tio elever, vilket motsvarar endast 0,2 procent av eleverna, uppgav att de pratade mest svenska hemma. Det finns en stor skillnad mellan elevernas vardagliga språkanvändning i de svenskspråkiga och de finskspråkiga skolorna, nämligen förekomsten av helt eller starkt enspråkiga miljöer – i de svenskspråkiga skolorna är det inte lika vanligt med en miljö där skolspråket också är det språk som används med familjen, släktingar och vänner.

Resultaten från tidigare PISA-studier, som till exempel år 2009 och 2012 då de svenskspråkiga skolorna var överrepresenterade i samplet, har i stort visat samma sak. I båda de här studierna framkom att omkring en femtedel av eleverna i de svenskspråkiga skolorna i huvudsak pratar ett annat språk än svenska hemma och oftast är det här språket finska. Motsvarande andel av eleverna i de finskspråkiga skolorna var omkring 5 procent. De svenskspråkiga skolorna var överrepresenterade i samplet för PISA åren 2003, 2009, 2012 och 2025, medan det åren 2015, 2018 och 2022 var ett litet sampel från de svenskspråkiga skolorna.

I Finland läser eleverna i den grundläggande utbildningen minst två språk utöver sitt modersmål – det andra inhemska språket finska eller svenska samt därtill ett främmande språk eller samiska. En indelning i A1, A2, B1 och B2 används för att beteckna de olika lärokurserna i språk inom den grundläggande utbildningen. En elevs studieprogram innehåller minst en lång lärokurs i språk, det vill säga ett A-språk som också kan vara en modersmålsinriktad lärokurs i finska eller svenska. Dessutom innehåller en elevs studieprogram minst en medellång B-lärokurs i språk. Utbildningsanordnarna kan därtill erbjuda lärokurser i andra språk som valfria och frivilliga språkstudier. 

De svenskspråkiga skolorna har ofta stort fokus på språkundervisningen och undervisningen i finska har länge inletts redan i årskurs 1 och 2 som ett A1-språk. I och med tidigareläggningen av språkundervisningen och ändringen av timfördelningen (Statsrådets förordning 793/2018) inleder alla från och med år 2020 A1-språket under vårterminen i årskurs 1 och undervisningen i A1-språket har också ökats med totalt 2 årsveckotimmar i årskurserna 1–2. Enligt timfördelningen finns det en möjlighet att läsa det frivilliga A2-språket antingen som valbart ämne eller som ett gemensamt ämne som ersätter B1-språket. Den här möjligheten används ofta inom undervisningen i de svenskspråkiga skolorna. Eleverna i de svenskspråkiga skolorna läser ofta engelska som ett gemensamt A2-språk som ersätter B1-språket och nästan alla elever uppnår A-nivå i två språk, finska och engelska.

I de finskspråkiga skolorna är engelska ofta elevernas A1-språk. Undervisningen i svenska inleddes därmed tidigare vanligtvis först i årskurs 7 som ett B1-språk utgående från den timfördelning som godkändes år 2001 (Statsrådets förordning 1435/2001). I och med den timfördelning som togs i bruk hösten 2016 i årskurserna 1–9 (Statsrådets förordning 422/2012) och som ligger till grund för grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen 2014, inleder eleverna numera studierna i B1-språket, det vill säga oftast i svenska i de finskspråkiga skolorna, senast i årskurs 6 och antalet årsveckotimmar har därtill ökats från 6 till 7 (Statsrådets förordning 111/2023).

Tabell: Lärokurserna i språk enligt timfördelningen i den grundläggande utbildningen. 

Källa: Statsrådets förordning 422/2012. Finlex.

Den modersmålsinriktade lärokursen i finska (mofi) och i svenska (äiru) har utformats uttryckligen för tvåspråkiga elever och den har bland annat som syfte att ge de tvåspråkiga eleverna en möjlighet att förbättra och fördjupa sina språkkunskaper, samt att göra dem medvetna om kulturella särdrag. Målgruppen för mofi är enligt läroplansgrunderna de tvåspråkiga eleverna, det vill säga de elever som lever i en tvåspråkig hemmiljö och som också i hemmet kommer i kontakt med den finska kulturen. A-lärokursen omfattar både den vanliga nybörjarfinskan (nyfi) och den modersmålsinriktade finskan (mofi). Mofi erbjuds som ett alternativ till nyfi i en stor del av de svenskspråkiga skolorna men inte i alla, medan den modersmålsinriktade svenskan sällan erbjuds i de finskspråkiga skolorna. (Grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen 2014; Nummela och Westerholm, 2020; Hellgren m.fl., 2019; Henricson m.fl., 2023)

Stora satsningar har gjorts för att tidigarelägga språkundervisningen. Genom utvecklingsarbetet har man sökt hållbara sätt att erbjuda alla barn en möjlighet att inleda språkstudierna tidigare och målet har varit att öka språkstudierna samtidigt som språkvalen görs mångsidigare. Under 2000-talet har studierna i språk inom den grundläggande utbildningen blivit allt mera koncentrerade till de två nationalspråken och engelska och det har blivit allt vanligare att eleverna bara läser minimiantalet språk, det vill säga två språk utöver modersmålet.

Språkutbudet i kommunerna påverkas av många olika faktorer som till exempel kommunens storlek och ekonomi, språkförhållandena i kommunen, tillgången på lämpliga lärare, näringslivets behov och beslutsfattarnas värderingar och prioriteringar eller av om det finns tillräckligt med intresserade elever i skolan för att man ska lyckas fylla en undervisningsgrupp. Vilka språk som väljs av eleverna är beroende inte bara av eleverna själva utan valen påverkas också av vårdnadshavare, kompisar, syskon och andra släktingar, lärare och media. Därtill påverkar bland annat kursutbudet, utbildningens kvalitet, eventuellt stöd och uppmuntran, omgivningens attityder till olika språk, andra erfarenheter i skolan och resultat i andra ämnen samt till exempel erfarenheter av språkanvändning i praktiken eller uppenbara och tydliga behov av att kunna språket.

De nationella utvärderingarna av lärresultat visar att eleverna i de svenskspråkiga skolorna har bättre kunskaper i främmande språk än eleverna i de finskspråkiga skolorna. Våren 2013 genomfördes en sampelbaserad utvärdering av lärresultaten i engelska, svenska, franska, ryska och tyska i årskurs 9. För de svenskspråkiga skolorna gällde utvärderingen lärokurserna i A-engelskan, B-franskan, B-ryskan och B-tyskan. Eleverna i de svenskspråkiga skolorna nådde bättre resultat än eleverna i de finskspråkiga skolorna i alla de språk som utvärderades. Andelen elever i svenskspråkiga skolor som nådde de högsta färdighetsnivåerna i de olika delområdena var mycket stor. Utmärkande är också att eleverna i de svenskspråkiga skolorna i genomsnitt var mera positiva till att studera de utvärderade språken (Härmälä m.fl., 2014). 

A-lärokursen i engelska utvärderades i årskurs 7 hösten 2018 och i årskurs 9 våren 2021. Också i de här utvärderingarna uppnådde eleverna i de svenskspråkiga skolorna ett betydligt bättre resultat än eleverna i de finskspråkiga skolorna trots att eleverna i de finskspråkiga skolorna oftast har läst engelska längre tid vid utvärderingen. Eleverna i de svenskspråkiga skolorna läser vanligtvis engelska som A2-språk, medan det i finskspråkiga skolor vanligtvis är ett A1-språk (Härmälä m.fl., 2019; Härmälä m.fl., 2022). I publikationen Den svenskspråkiga grundläggande utbildningen i Finland (2021) finns ett kapitel som fokuserar på och sammanfattar gjorda utvärderingar av lärresultat och resultaten sammanfattas också i publikationen Den svenskspråkiga grundskolan – en resultatöversikt (2024). 

År 2010 ändrades bestämmelserna om stöd för lärande och skolgång i lagen om grundläggande utbildning och år 2011 togs de tre nivåerna av stöd i bruk, nämligen allmänt, intensifierat och särskilt stöd. Syftet med stödet är att trygga den bästa möjliga utbildningen för alla elever, att förebygga problem genom att ingripa i ett tidigt skede samt att stärka samarbetet mellan skolorna, vårdnadshavarna, professionella inom elevvården och myndigheterna. Stödformerna är till exempel stödundervisning, specialundervisning på deltid, handledning, elevvårdstjänster, biträdestjänster och olika hjälpmedel. (Lag om grundläggande utbildning 628/1998)

Allmänt stöd är den första åtgärden för att svara mot elevens behov av stöd. Det innebär vanligtvis att enstaka pedagogiska lösningar samt handlednings- och stödåtgärder tillfälligt sätts in som en del av skolvardagen för att påverka situationen i ett så tidigt skede som möjligt. Elevens behov av stöd möts till exempel med hjälp av stödundervisning, specialundervisning på deltid eller handledning.

Intensifierat stöd är ett mera kontinuerligt, omfattande och individuellt stöd för elevens lärande och skolgång. Eleven kan då behöva flera former av stöd och stödet är mera långsiktigt än det allmänna stödet. I samband med intensifierat stöd ökar betydelsen av till exempel specialundervisningen på deltid, den individuella handledning och samarbetet med hemmet, samtidigt som elevvårdens roll stärks.

Om det intensifierade stödet som eleven har fått inte är tillräckligt för att eleven ska klara av skolarbetet, ska man för eleven i fråga fatta ett förvaltningsbeslut som gäller särskilt stöd. Särskilt stöd omfattar enligt lagen om grundläggande utbildning specialundervisning och alla andra stödformer som eleven behöver, som exempelvis stödundervisning och specialundervisning på deltid, tolknings- och biträdestjänster samt övriga tjänster. Specialundervisningen kan ordnas i samband med den allmänna undervisningen eller helt eller delvis i specialklass. För en elev med särskilt stöd definieras olika pedagogiska lösningar, såsom flexibel gruppindelning, kompanjonundervisning, undervisningsmetoder, studiestrategier, arbetssätt, kommunikationsmetoder och läromedel.

Intensifierat stöd

Andelen som får intensifierat stöd har ökat årligen sedan år 2011, både inom den svenskspråkiga utbildningen och i hela landet. Under perioden 2011–2022 ökade andelen i hela landet jämnt och stegvis från 3 procent till 14 procent, medan den totala ökningen inom den svenskspråkiga utbildningen var en aning mindre och inte lika jämn i början av perioden. År 2011 var andelen elever med intensifierat stöd större i de svenskspråkiga skolorna än i de finskspråkiga skolorna, medan andelen år 2015 var den samma oberoende av undervisningsspråk. År 2022 var andelen elever med intensifierat stöd 14 procent både i de finskspråkiga och de svenskspråkiga skolorna.

Tabell: Antal och andel elever med intensifierat stöd inom den grundläggande utbildningen åren 2020–2022 enligt undervisningsspråk. 

Diagram: Andelen elever med intensifierat stöd inom den grundläggande utbildningen åren 2011–2022 enligt undervisningsspråk.    

Källa: Statistikcentralen. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst.

Särskilt stöd

Efter lagändringen år 2011 minskade andelen elever som fick särskilt stöd fram till år 2013, varefter andelen var ganska konstant i flera år. Från och med 2016 har sedan andelen konstant ökat oberoende av undervisningsspråk. Inom den svenskspråkiga utbildningen har andelen elever med särskilt stöd hela tiden varit mindre än i hela landet – 7 procent i de svenskspråkiga skolorna och 10 procent i de finskspråkiga skolorna år 2022. 

Tabell: Antal och andel elever med särskilt stöd inom den grundläggande utbildningen åren 2020–2022 enligt undervisningsspråk.  

Diagram: Andelen elever med särskilt stöd inom den grundläggande utbildningen åren 2011–2022 enligt undervisningsspråk.

Källa: Statistikcentralen. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst.

Intensifierat och särskilt stöd

År 2012 förändrades fördelningen mellan intensifierat och särskilt stöd i de svenskspråkiga skolorna, så att andelen elever som får intensifierat stöd därefter är större än andelen elever som får särskilt stöd. I hela landet skedde motsvarande förändring år 2014. I de svenskspråkiga skolorna fick 20 procent av eleverna antingen intensifierat eller särskilt stöd år 2022: 14 procent av eleverna i årskurserna 1–9 och förskola omfattades av intensifierat stöd och 6 procent av särskilt stöd. Andelen elever som får intensifierat stöd har ökat kraftigt både i de svenskspråkiga och de finskspråkiga skolorna sedan år 2011 då de tre nivåerna av stöd togs i bruk – en ökning med till och med 10 procentenheter mellan åren 2011 och 2022. Samtidigt har andelen elever som får särskilt stöd hållits på en stabilare nivå, även om också trenden med en allt större andel med särskilt stöd har varit tydligare de senaste åren.

Diagram: Andelen elever som har fått intensifierat och särskilt stöd inom den svenskspråkiga grundläggande utbildningen åren 2011–2022.    

Källa: Statistikcentralen. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst. 

I hela landet fick 24 procent av eleverna antingen intensifierat eller särskilt stöd år 2022: 14 procent av eleverna i årskurserna 1–9 och förskola omfattades av intensifierat stöd och 10 procent av särskilt stöd. 

Diagram: Andelen elever inom specialundervisningen* och elever som har fått intensifierat och särskilt stöd inom den grundläggande utbildningen i hela landet 1995–2022. 

*) Specialundervisning = de elever som tagits in i eller förts över till specialundervisningen.

Källa: Statistikcentralen. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst.           

I diagrammet som visar utvecklingen över tid är det tydligt att den största skillnaden enligt undervisningsspråk är andelen elever med särskilt stöd som i de svenskspråkiga skolorna varit på en betydligt lägre nivå än i de finskspråkiga skolorna. Det verkar dessutom så att skillnaden blir allt större år för år – den var 4 procentenheter år 2022. Sedan år 2015 har det inte funnits några större skillnader mellan de svensk- och finskspråkiga skolorna i fråga om det intensifierade stödet.

Diagram: Andelen elever som har fått intensifierat och särskilt stöd av alla elever enligt undervisningsspråk åren 2011–2022.

Källa: Statistikcentralen. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst.

Till och med 61 procent av alla elever som fick intensifierat stöd och 69 procent av alla som fick särskilt stöd var pojkar år 2022. Det här är på samma nivå som det har varit de senaste åren. 

År 2022 var specialundervisning på deltid (63 033 elever) den vanligaste stödformen för elever som fick intensifierat stöd i hela landet. Också stödundervisning (42 405 elever) var vanligt bland elever med intensifierat stöd. Bland dem som fick särskilt stöd var de vanligaste stödformerna biträdestjänster (30 528 elever) och specialundervisning på deltid (24 963 elever). Också i de svenskspråkiga skolorna var den vanligaste stödformen för elever med intensifierat stöd specialundervisning på deltid (6 771 elever) och för elever med särskilt stöd specialundervisning på deltid (1 431 elever) och biträdestjänster (1 344 elever). Varje enskild elev kan omfattas av flera stödformer.

Integrerade i den allmänna undervisningen eller i specialklass

År 2022 var 36 procent av de elever som omfattades av särskilt stöd i hela landet helt eller till stor del (80–100 % av undervisningen) integrerade i den allmänna undervisningen, 32 procent var delvis (1–79 %) integrerade i den allmänna undervisningen och lika vanligt var det att av eleverna gick i specialgrupp eller specialklass (32 %). Inom den svenskspråkiga utbildningen är det vanligast att eleverna är helt, till stor del eller delvis integrerade i den allmänna undervisningen, medan det inte alls är lika vanligt med specialgrupp eller -klass. År 2022 hade 37 procent av eleverna sin undervisning helt eller till stor del i en grupp inom den allmänna undervisningen (80–100 % av undervisningen), men de allra flesta, eller 47 procent hade undervisningen delvis integrerad (1–79 %) Endast 16 procent hade undervisningen helt i specialgrupp eller -klass. 

Tabell: Undervisningsplats för elever som fick särskilt stöd inom den grundläggande utbildningen år 2022 enligt undervisningsspråk. 

I de svenskspråkiga skolorna hade 7 procent av eleverna 1–19 procent av undervisningen i den allmänna undervisningen, 13 procent av eleverna hade 20–49 procent av undervisningen i den allmänna undervisningen och 27 procent av eleverna hade 50–79 procent av undervisningen i den allmänna undervisningen. I de finskspråkiga skolorna var de motsvarande andelarna 13 procent (1–19 %), 11 procent (20–49 %) och slutligen 8 procent av eleverna (50–79 %). Störst är skillnaden enligt undervisningsspråk i den sista kategorien, som är andelen elever när 50–79 procent av undervisningen är i grupp inom den allmänna undervisningen – skillnaden är omkring 20 procentenheter beroende på undervisningsspråk. Inom den svenskspråkiga utbildningen blir andelen elever större ju större andel av undervisningen som är integrerad i den allmänna undervisningen. 

Att eleverna i de svenskspråkiga skolorna oftare helt eller delvis integreras i den allmänna undervisningen, medan det i de finskspråkiga skolorna är vanligare att undervisningen i sin helhet ges i en specialgrupp eller -klass, kan också ha en koppling till avståndet mellan skolorna och skolornas storlek. När skolnätet är tätare och/eller skolorna större kan det finnas större möjligheter till skilda grupper, klasser och skolor. Avstånden är ofta relativt långa mellan de svenskspråkiga skolorna, samtidigt som de flesta svenskspråkiga skolorna är förhållandevis små.

Eleverna i de svenskspråkiga skolorna går mera sällan i en specialgrupp eller -klass. År 2022 studerade 33 procent av eleverna som fick särskilt stöd i de finskspråkiga skolorna i sin helhet i en specialgrupp eller -klass. På lång sikt är trenden nedåtgående och åren 2011–2015 var andelen till och med större än 40 procent. I de svenskspråkiga skolorna studerade 16 procent av eleverna med särskilt stöd helt och hållet i en specialgrupp eller -klass år 2022. Även i de svenskspråkiga skolorna pekar trenden svagt nedåt från att ha varit till och med 25 procent år 2011. I den utvärdering som Nationella centret för utbildningsutvärdering, NCU, gjorde år 2020 framkommer att en av skillnaderna mellan de svenskspråkiga och finskspråkiga skolorna är att lärarna i de svenskspråkiga skolorna upplever att elevgrupperna är mera heterogena, trots att undervisningsgrupperna är mindre. En av orsakerna till det här kan enligt utvärderingen vara att det inte är lika vanligt med specialklasser (Ukkola & Metsämuuronen, 2021).

Diagram: Andelen elever helt i specialgrupp eller specialklass åren 2015–2022 inom den svenskspråkiga utbildningen och i hela landet.  

Källa: Statistikcentralen. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst.

Hur skiljer sig stödet enligt årskurs?

Andelen elever som får intensifierat stöd har ökat år för år både i årskurserna 1–6 och 7–9. I de svenskspråkiga skolorna har andelen elever med intensifierat stöd ökat mera i årskurs 7–9 (12 procentenheter) än i årskurs 1–6 (9 procentenheter) under tidsperioden 2011–2022. År 2022 fanns det i de svenskspråkiga skolorna en skillnad på 3 procentenheter mellan andelen elever som får intensifierat stöd i årskurserna 1–6 och i årskurserna 7–9. I de finskspråkiga skolorna har ökningen på lång sikt varit jämnare under tidsperioden 2011–2022 (11–12 procentenheter både i årskurs 1–6 och 7–9) och år 2022 var skillnaden mellan andelen elever som får intensifierat stöd i årskurserna 1–6 och i årskurserna 7–9 mycket liten (under 1 procentenhet).

Diagram: Andelen elever som får intensifierat stöd av alla elever i årskurserna 1–6 och 7–9 enligt undervisningsspråk under perioden 2011–2022.    

Källa: Statistikcentralen. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst.

Andelen elever som får särskilt stöd är mindre i årskurserna 1–6 än i årskurs 7–9 både i de svenskspråkiga och de finskspråkiga skolorna. Skillnaden mellan andelen elever som får särskilt stöd i årskurs 1–6 och i årskurs 7–9 var 3 procentenheter i de svenskspråkiga skolorna och omkring 2 procentenheter i de finskspråkiga skolorna år 2022. En betydligt större andel av eleverna i de finskspråkiga skolorna både i årskurserna 1–6 och i årskurserna 7–9 får särskilt stöd. Inom den svenskspråkiga utbildningen har andelen elever som får särskilt stöd hela tiden totalt sett varit mindre än i hela landet. 

Andelen elever som får särskilt stöd ökar från årskurs 1 till årskurs 9, men skillnaden mellan årskurserna 1–6 och 7–9 har varit ganska oförändrad under perioden 2011–2022 med små variationer från år till år. Som helhet kan man se att andelen elever som får särskilt stöd inte har ökat särskilt mycket under tidsperioden på drygt tio år och att den största ökningen finns i årskurserna 1–6 i de finskspråkiga skolorna (3 procentenheter). 

Diagram: Andelen elever som får särskilt stöd av alla elever i årskurserna 1–6 och 7–9 enligt undervisningsspråk under perioden 2011–2022.  

 Källa: Statistikcentralen. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst.

Både andelen elever som får intensifierat stöd och särskilt stöd i årskurserna 1–6 inom den svenskspråkiga utbildningen är på en mycket lägre nivå än motsvarande andelar inom den finskspråkiga utbildningen. Mycket tyder på att man i de finskspråkiga skolorna är mera benägna att sätta in stödet i ett tidigare skede. Också Nationella centret för utbildningsutvärdering, NCU, har i sin rapport om läget vid skolstarten konstaterat att det tycks finnas en skillnad i benägenhet att ge intensifierat eller särskilt stöd mellan de svenskspråkiga och de finskspråkiga skolorna och att eleverna i de finskspråkiga skolorna i högre grad får intensifierat och särskilt stöd redan från skolstarten. 

I utvärderingen kunde man se att 5 procent av eleverna i början av årskurs 1 i de svenskspråkiga skolorna fick intensifierat stöd i förhållande till 7 procent av eleverna i de finskspråkiga skolorna. (Silverström m.fl., 2020) I den uppföljande utvärderingen som gjordes i början av årskurs 3 och publicerades 2023 konstaterades att många elever i de svenskspråkiga skolorna fick ett beslut om intensifierat eller särskilt stöd under de två första skolåren. (Silverström m.fl., 2023) Andelen elever med intensifierat och särskilt stöd ökade mer under de två första åren i de svenskspråkiga skolorna än i de finskspråkiga skolorna. Det här innebär att skillnaden mellan de svenskspråkiga och finskspråkiga skolorna är större i årskurs 1 än i årskurs 9, när det gäller andelen elever som får intensifierat och särskilt stöd. (Korkala m.fl. 2021)

Samtidigt är andelen behöriga specialklass- och speciallärare mindre i de svenskspråkiga skolorna än i de finskspråkiga skolorna (85 % i jämförelse med 91 %) enligt de insamlingar av lärarstatistik som Statistikcentralen har genomfört. Den senaste insamlingen år 2019, men också tidigare insamlingar visar på samma trend. Enligt insamlingen finns det stora regionala skillnader i specialklass- och speciallärarnas behörighet inom den svenskspråkiga utbildningen. Nästan alla de specialklass- och speciallärare som svarade på enkäten i Österbotten år 2019 var behöriga och i Nyland var behörighetsgraden betydligt lägre eller 78 procent. (Westerholm, 2020)

Regionala skillnader

I de regioner som har det största antalet elever inom den svenskspråkiga utbildningen var andelen elever som fick intensifierat stöd år 2022 störst i Mellersta Österbotten och minst på Åland och i Österbotten. Andelen elever som fick särskilt stöd var 7–8 procent både i Nyland, Österbotten och Egentliga Finland, men bara 5 procent på Åland och till och med ännu mindre i Mellersta Österbotten. Regionalt är det främst skillnader i fördelningen mellan intensifierat stöd och särskilt stöd, medan den totala andelen vanligtvis är på motsvarande nivå (omkring 20 procent år 2022). När det gäller Åland kan skillnaderna delvis bero på definitioner och andra modeller för stöd. I gruppen med övriga är det totala elevantalet ganska litet.

Diagram: Andelen elever som fick intensifierat och särskilt stöd inom den svenskspråkiga grundläggande utbildningen år 2022 enligt region. 

Omfattar grundskolor, specialskolor och skolor med både grundläggande utbildning och gymnasieutbildning. På Åland används indelningen allmänpedagogiskt stöd, specialpedagogiskt stöd och mångprofessionellt stöd.

Källa: Statistikcentralen. Vipunen – utbildningsförvaltningens statistiktjänst.