Svenska som andraspråk och litteratur

I Finland är skolan flerspråkig. Eleverna använder flera språk (både språk de lär sig i skolan och olika modersmål) och behärskar olika dialekter, språkregister och språkformer. En flerspråkig person behärskar olika språk och olika delområden av språkkunskapen på varierande sätt. Ett område kan t.ex. vara betydligt starkare än ett annat. Även begränsade kunskaper i ett språk kan spela en viktig roll i personens språkliga repertoar.

De olika språken och språkformerna är inte åtskilda i människans medvetande, utan står i växelverkan med varandra och bildar den språkliga repertoar, som människan enligt behov använder i olika situationer och sammanhang. Urvalet av språk som kommer till uttryck varierar beroende på situationen och sammanhanget och i vissa fall kan det vara naturligt att kommunicera på flera språk samtidigt. Att blanda språk är i princip inget problem, utan en del av normal kommunikation.

Språkbruket varierar i olika grupper och via grupptillhörighet utvecklas olika identiteter. Genom språkbruket identifierar man sig som en del av en grupp och skiljer sig från andra grupper. Det är skolans uppgift att utveckla och stödja elevernas språkliga identitet så att de blir medvetna om och värdesätter sina språkliga resurser och kan dra nytta av dem i olika situationer. Då kan eleverna stärka sin delaktighet både i skolan, på fritiden och i samhället.

I undervisningen i de olika läroämnena ska man inte eftersträva enspråkighet, utan i stället fundera över hur man kan utnyttja elevernas språkliga repertoar för att fördjupa och befästa lärandet i läroämnena i fråga. I många läroämnen får behandlingen av ett ämne mera djup då man jämför olika språk. Genom att kombinera bekanta uppgiftstyper med språklig slutledning och jämförelse blir uppgifterna mindre förutsägbara och något entydigt rätt eller fel svar finns nödvändigtvis inte. Till exempel då man bildar verb av substantiv, kan man göra det på alla språk som eleverna behärskar och sedan jämföra vilka element som gör ordet till ett verb i de olika språken. Det centrala är då att analysera det språkliga fenomenet och komma på olika kreativa lösningar. Eleverna har rollen som experter i de språk de behärskar och ibland kanske man måste utreda någon sak närmare genom att fråga föräldrar eller andra lärare, eller söka information i olika källor, vilket samtidigt fördjupar förståelsen av det fenomen som behandlas.

Elevernas kunskaper i olika språk kan på många sätt utgöra en resurs då de tillägnar sig innehållet i olika läroämnen. I de flesta fall är det naturligt att handleda eleverna att söka information på olika språk. Eleverna kan också producera en del arbeten på sitt eget modersmål eller lära de andra i klassen någon mening eller exempelvis en dikt eller ett ordspråk som anknyter till ämnet på sitt modersmål. En elev som har mycket svaga kunskaper i svenska måste få utföra uppgifter, projekt samt muntliga och skriftliga prov på sitt modersmål. Men också i det fallet är det bra att översätta det centrala i texten till svenska. Om eleven inte kan skriva på sitt modersmål, kan hen t.ex. spela in sina svar och övriga texter muntligt. På det här viset kan eleverna dra nytta av sin språkliga repertoar för att tillägna sig innehåll och samtidigt stärka både kunskaperna i svenska och i det egna modersmålet. De andra eleverna i gruppen får också möjlighet att höra, läsa och lära sig de språk som talas i gruppen.

Undersökningar visar att två- och flerspråkighet har en positiv inverkan på barnets språkliga, kognitiva och utbildningsmässiga utveckling. Det har också påvisats att barnets kunskapsnivå i modersmålet starkt indikerar hens lärande i andra språk, så genom att stödja kunskaperna i det egna modersmålet främjas även övrigt lärande. Att stödja elevens modersmål i skolan hindrar alltså inte, utan tvärtom stödjer inlärningen av svenska. Det är bra att känna till att risken att ge upp sitt modersmål är särskilt stor under elevens första skolår. Därför är det viktigt att medvetet stödja elevernas flerspråkiga och mångkulturella identitetsutveckling. I skolan är det också viktigt att kartlägga eleverna kunskaper i olika språk (t.ex. läs- och skrivfärdigheter i det egna modersmålet och i svenska, eller förmåga att studera på sitt eget modersmål) och att målinriktat utveckla kunskaperna utgående från varje elevs verkliga utgångsläge.

Det finns många möjligheter att samarbeta i språkundervisningen. Det torde inte ha någon större betydelse om eleverna först lär sig ett begrepp i ett främmande språk eller i modersmålet. Huvudsaken är att man hela tiden jämför språken med varandra. Ett brett samarbete mellan språkämnena är till elevernas fördel. Det är naturligt att utveckla förmågan att undersöka och tolka textgenrer samt läs- och skrivfärdigheterna utifrån samma perspektiv. I dagens textvärld lönar det sig inte att hålla språken åtskilda vid informationssökning eller inom mediefostran.

Textgenrernas typiska faser (sista kolumnen i tabellen) är så gott som alltid de samma. De förekommer i allmänhet i alla texter inom genren. Faserna innehåller däremot sekvenser som varierar från en text till en annan. I en sluten berättelse består till exempel händelseförloppet som leder till vändningen och där spänningen stiger ofta av sekvenserna problem­ – (personens) reaktion eller (personens) lösning på problemet – problem – reaktion eller lösning – problem – lösning. Faserna och sekvenserna i textgenren är funktionella delar av texten: de beskriver vilken funktion de olika delarna av texten har, dvs. hur de skapar betydelser i texten. Vid läsning av en text är det därför viktigt för läsförståelsen att analysera textgenrens faser och sekvenser. På det viset blir textens dolda betydelser synliga för alla elever, vilket hjälper dem att tolka och producera texter på ett ändamålsenligt och kreativt sätt.

Barnet blir redan i ett tidigt skede bekant med alla de genrefamiljer som beskrivs i tabellen. Därför är det heller inte förnuftigt att i undervisningen dela in genrefamiljerna enligt årskurser. Däremot ska kvalitetskraven i textgenrerna gradvis öka: i de lägre årskurserna ska texterna vara lättare. Undersökning av textgenrer har visat att textgenrerna bildar kontinuiteter. I de lägre årskurserna skriver eleverna till exempel historiska texter i form av (själv)biografiska texter, i historieundervisningen i årskurs 5 och 6 som historiska beskrivningar och senare i historieundervisningen i årskurs 7–9 som historiska redogörelser. Man förflyttar sig längre bort från ”här och nu”-perspektivet, så att till exempel historiska beskrivningar håller sig inom den beskrivna tidsperioden, medan historiska redogörelser åter beskriver orsaker till och följder av de beskrivna händelserna. Samtidigt blir språket mera abstrakt. Förhållandet mellan den språkliga förändringen och textgenren kan beskrivas exempelvis med hjälp av tabell 2.

Tabell 2. Textgenrernas kontinuitet (Gibbons 2002)

Exemplen i tabellen visar att man beroende på språksituationen rör sig i olika textgenrer. Exemplen i tabellen visar också att språket blir mera krävande för varje språksituation. Situation 2 förutsätter benämning av föremålen och användning av imperfekt, men det räcker med att på ett talspråkligt sätt hänvisa till experimentet. I situation 3 är kraven större, eftersom man där övergått till skriftspråk. Mellan situation 3 och 4 är klivet stort. Tabellen visar i förenklad form hur språklärandet utvecklas under skolåren. Samtidigt beskriver den en viss pedagogisk kontinuitet som läraren kan utnyttja i sin undervisning, till exempel hur samma ämne kan behandlas genom att tala, läsa och skriva om det och samtidigt observera hur de språkliga valen beror på situationen samt stärka elevernas kunskap om de begrepp och uttryckssätt som anknyter till ämnesområdet. I detta avseende står de elever som följer lärokursen svenska som andraspråk och litteratur och de elever som följer lärokursen svenska och litteratur inför samma utmaning. Å andra sidan visar tabellens exempel att det är viktigt att komma ihåg att även S2-eleverna måste kunna utveckla sina kunskaper i svenska till att omfatta vetenskapligt språk, även om de lär sig svenska från grunderna.

Exemplen visar också att olika textgenrer utnyttjar språkets resurser på olika sätt. Kunskapen byggs upp på olika sätt i dem.  Därför kan man inte avskilja undervisningen av innehåll från undervisningen av textgenrer och texters språk: innehållet i läroämnena skapas genom språket. På grund av textgenrens centrala roll kan man i stället för textkompetens också tala om genrekompetens.

Skönlitterära texter är till stor nytta då eleverna som följer svenska som andraspråk ska lära sig behärska det svenska skriftspråket. Vid behandling av skönlitterära texter kan man fokusera på att utveckla språkkunskaperna och till exempel på nya ord och strukturer som påträffas i texterna. Skönlitteratur är emellertid inte enbart ett verktyg för språklärande. Det är viktigt att i undervisningen också värna om att eleven lär sig att njuta av att läsa litteratur och får möjlighet att leva sig in i diktens eller fiktionens värld. Samtidigt är ett av målen för litteraturundervisningen att eleven får de verktyg som behövs för litterär analys och övar sig att använda dem. Den svenskspråkiga litteraturen ger perspektiv på bland annat finlandssvensk, finländsk och svensk kultur. Eleven ska uppmuntras att läsa litteratur och få läsupplevelser även på andra språk: på sitt eget modersmål, språk som används inom familjen och vänkretsen samt språk som undervisas i skolan.

Läraren bär det största ansvaret för att välja lämplig litteratur och lämpliga texter, men för att skapa gemensamma läsupplevelser och en atmosfär som präglas av uppskattning för litteratur är det viktigt att också eleverna får vara med och välja vilka texter de läser på lektionen och på egen hand. Elevernas kunskaper i svenska begränsar givetvis vad man kan läsa i klassen. I litteraturundervisningen är det viktigt att systematiskt utveckla elevernas läsintresse och mod att ta sig an även svårare texter: att läsa en språkligt krävande men innehållsmässig intressant text med stöd av läraren och klasskamraterna är mer berikande än att läsa en lättläst eller på annat sätt förenklad text. Även om lättlästa texter fyller sin funktion i början av språklärandet, är det skäl att bedöma om de verkligen underlättar läsprocessen eller endast förkortar texten. Hjälper de eleven att förstå också svårare texter och får eleven tillräcklig övning i att läsa olika typer av texter? Eleverna läser texter av olika längd i olika situationer och olika skeden av studierna. Läraren ska utnyttja olika skönlitterära genrer så mångsidigt och så ändamålsenligt som möjligt. Om det inte finns tid att behandla en lång text, går det alltid att läsa en dikt, sångtext, kort novell eller berättelse samt reflektera kring och analysera texthelheten. Längre barn- och ungdomsböcker, romaner eller pjäser kan läsas som följetonger i klassen. Det är viktigt att läraren uppmuntrar eleven att läsa även längre skönlitterära texter på egen hand genast då språkkunskaperna räcker till. Genom att läsa längre texter utvecklas också elevens förmåga att läsa på andra språk, till exempel att läsa romaner på sitt modersmål.

Det är S2-lärarens uppgift att vägleda eleven att förstå och kunna placera enskilda verk i den finlandssvenska litteraturens olika skeden och se dem som en del av den finländska litteraturen och världslitteraturen samt i sin tids sociala och kulturella kontext. Det är också viktigt att eleven lär sig läsa de texter som behandlas som exempel på den genre och litterära riktning de representerar. Till det centrala innehållet i litteraturundervisningen i den grundläggande utbildningen hör uttryckligen att lära känna litterära genrer och deras konventioner. Syftet är att hjälpa eleverna att kunna analysera litteratur mångsidigt men också att fördjupa deras litterära upplevelser.

Uppfattningen om litterära genrer och till vilka genrekategorier olika verk hör förändras hela tiden. Inom undervisningen i svenska som andraspråk kan styrkan i interkulturalitet och elevernas mångkulturella identiteter få oss att ifrågasätta klassificeringar som ansetts självklara. Genrebegreppet är ett viktigt hjälpmedel då en ung läsare med mångkulturell bakgrund föreställer sig ett finländskt verk i relation till någon annan, för eleven bekant kultur och litterär tradition. Populärkulturen och dess genretypiska drag erbjuder ett bra sätt att lära sig förstå betydelsen av begreppet genre. Eleverna är ofta skickliga på att bedöma populärmusik, filmer och dataspel uttryckligen som exempel på den genre de representerar. De kan till exempel vara vana vid att jämföra olika hiphopartister eller fantasyfilmer och att rangordna olika musik- och filmgenrer i popularitetsordning. Det lönar sig att utnyttja denna förmåga att identifiera och jämföra genrer också i litteraturundervisningen.

Skönlitterära texter erbjuder också ett utmärkt material för språklärande, eftersom språket i dem används i en meningsfull kontext. En text kan tas upp i undervisningen uttryckligen på grund av sitt språk, för att utveckla kunskapen om språket (ordförråd, strukturer) eller språkfärdigheten. När man läser en skönlitterär text tillsammans, ska läraren både förklara och handleda eleverna att själva härleda betydelsen av obekanta strukturer och ord med hjälp av kontexten. En novell eller dikt kan analyseras enbart för språklärandets skull men läraren har samtidigt möjlighet att vägleda sina elever att ge akt på språkliga drag som är relevanta vid tolkning av litterära verk. För att kunna tolka en text förutsätts att man känner igen och förstår dess språkliga särdrag. Detta torde framträda tydligast vid lyriktolkning. Att känna igen metaforiska uttryck eller ords mångtydighet är ofta ett villkor för att kunna tolka en dikt. Förståelsen av metaforer och mångtydiga uttryck sker alltid i kontexten; en noggrann språklig analys av en diktstrof eller enskild replik i en dialog kan vara en förutsättning för att kunna tolka verket. Att lära sig förstå ironi och skribentens ironiska perspektiv är också en utmaning för litteraturundervisningen.

Den slutledning som krävs för tolkning av ett skönlitterärt verk bygger på läsarens kunskap och livserfarenhet – vilket också inkluderar hens erfarenheter av litteraturläsning. Den som studerar svenska som andraspråk ska under sin skoltid få den erfarenhet och kunskap som behövs för att tolka texter. Det är lärarens uppgift att handleda eleven att läsa omsorgsfullt och att använda strategier för att fylla luckor i texten. För att kunna tolka en text måste läsaren ha en helhetsbild av de värderingar och föreställningar som texten innehåller. Genom att läsa skönlitteratur mångsidigt kan eleven lära känna de ideologier som påverkar i den finländska kulturen. På det sättet får hen också verktyg att tolka texters flerstämmighet.

Det är viktigt att lära känna den finländska och svenskspråkiga litteraturens klassiker och olika genrers historia men utan begrepp och analytiska verktyg är det omöjligt att utforska det litterära arvet, för att inte tala om dagens textuella mångfald. I litteraturundervisningen handlar det om att lära sig att på egen hand ta till sig finländska texter, och å andra sidan att med hjälp av analytiska verktyg kunna bedöma det man läser kritiskt och relatera den bild litteraturen ger av finländskhet till ett annat kulturarv man känner.