I den här artikelserien om småbarnspedagogikens digitala pedagogik delar vi erfarenheter och hälsningar från utvecklingsarbetet inom småbarnspedagogiken runt om i Finland. Skribent Satu Nerg-Öhman arbetar som digipedagogisk sakkunnig i Esbo stad.

 

 

Esbo är barnens och ungdomarnas huvudstad. Vi är en stor och mångfacetterad organisation där två språk, många kulturer med olika språk och varierande bakgrunder möts i vardagen. Det gör också utvecklingsarbetet både spännande och utmanande.

När vi för drygt tio år sedan började diskutera digital pedagogik handlade frågorna ofta om utrustning. Hur många surfplattor behövs? Vilka program ska användas? Hur ska personalen lära sig att använda dem? På den tiden fanns det egentligen inga rekommendationer för vilka applikationer eller program som fungerar bra i den pedagogiska verksamheten och man var inte riktigt så insatt i åldersrekommendationer eller dataskydd heller. Det har använts en hel del tid till att fundera på hur många surfplattor och andra digi-verktyg det behövs och ska vara tillgängliga i de olika åldersgrupperna inom småbarnspedagogiken och förskolan.  

Ju mer vi arbetade med digital kompetens och pedagogiken kring det, desto tydligare blev det att de viktigaste frågorna inte handlade om teknik och antal surfplattor. Det som verkligen engagerade oss var hur digitala verktyg kunde stärka barns lek, nyfikenhet, delaktighet och lärande. Lika viktigt var frågan om likvärdighet: hur kan vi ge alla barn möjlighet att utveckla digital kompetens, oavsett vilket daghem de går på eller vilka erfarenheter de har med sig hemifrån?

Vårt utvecklingsarbete tog sin utgångspunkt i målen för mångsidig kompetens i planen för småbarnspedagogik. I samband med uppdateringen av planen 2022 fick digital kompetens, multilitteracitet, kulturell och kommunikativ kompetens samt förmågan att delta och påverka en allt tydligare plats i verksamheten. För oss handlade det inte om att skapa ett nytt innehållsområde, utan om att väva in digital pedagogik i barnens vardag, där lek, utforskande, skapande och samspel redan finns naturligt.

När barn får dokumentera sina upptäckter, skapa egna berättelser, utforska medier eller lösa problem tillsammans utvecklar de samtidigt sin multilitteracitet, kreativitet och digitala kompetens. På så sätt blev digital pedagogik inte ett självändamål, utan ett verktyg för att stärka det vi alltid har velat främja i småbarnspedagogiken: barns nyfikenhet, delaktighet, lärande och möjlighet att förstå och påverka sin omvärld.

Det blev startpunkten för en utvecklingsresa som fortfarande pågår.

Tillbaka upp

När Kehittyvä toimintakulttuuri, det av Utbildningsstyrelsen finansierade KETO-projektet, startade i Esbo 2015 låg fokus till stor del på utrustningen. Mycket tid gick åt till att förse daghem och skolor med trådlösa nätverk, surfplattor, skärmar och datorer. Så småningom flyttades fokus från utrustningen till den pedagogiska verksamheten. Digital kompetens blev en naturlig del av barnens lärande och möjlighet att vara delaktiga i sin vardag.

I efterhand kan vi se att mycket av arbetet inom KETO-projektet lade grunden för målen för arbetet för det som idag heter Digital kompetens. Digital kompetens berikar de andra kompetensområdena och bildar så en pedagogisk helhet. Genom berättande, programmeringstänkande, konstruktion, skapande verksamhet och mediefostran får barnen möjlighet att utveckla sin nyfikenhet, kreativitet, problemlösningsförmåga och förmåga att samarbeta med andra. Multilitteracitet och de andra kompetensområdena blev något som tog plats i vardagen och i barnens eget skapande, snarare än ett begrepp som levde i styrdokumenten.

Tillbaka upp

En av de första större satsningarna inom KETO-projektet var utbildningen av ICT-mentorer. Målet var att skapa ett nätverk av pedagoger som kunde stöda sina kollegor i vardagen och fungera som brobyggare mellan teknik och pedagogik.

Mentorverksamheten visade sig snabbt få större betydelse än vi först hade tänkt. Genom nätverket växte en kultur fram där personalen vågade prova nytt, lära tillsammans och dela erfarenheter med varandra. Digital kompetens slutade vara något som fanns hos några få eldsjälar och blev i stället ett gemensamt ansvar.

Under de följande åren kompletterades ICT-mentorerna, som i första hand bestod av förskolelärare med digi-tutorer. Digi-tutorerna var lärare inom småbarnspedagogik, barnskötare och förskollärare som tillsammans utvecklade användningen av digitala verktyg i vardagen. Diskussionerna handlade allt mer om pedagogik och hur vi kunde skapa meningsfulla lärsituationer tillsammans med barnen.

Genom utbildningen av digi-tutorer började idéer, tips och erfarenheter spridas mellan enheterna. På nätverksträffar, fortbildningar och i vardagliga möten delade pedagoger med sig av sådant som fungerade i den egna barngruppen. Ofta började samtalen med något så enkelt som: "Det här provade vi i går. Det fungerade faktiskt bättre än vi hade trott."

Någon visade hur barnen hade skapat en digital sagobok, en annan berättade om en lyckad sagokodning eller hur en surfplatta hade hjälpt ett barn att göra sin röst hörd.

Det som växte fram var mer än nya material och modeller. Det var en kultur där pedagoger vågade ställa frågor, prova nya arbetssätt och inspirera varandra. Många idéer spreds inte genom färdiga anvisningar utan genom samtal mellan kollegor och konkreta exempel från vardagen. På så sätt blev utvecklingsarbetet en naturlig del av verksamheten och något som ägdes av personalen själva.

Under åren har vi lärt oss att fler appar inte automatiskt leder till bättre pedagogik. Tvärtom. Några få enkla verktyg som personalen känner till och vågar använda är ofta mer värdefulla än ett stort utbud av funktioner. Många gånger räcker surfplattans egna kamera-, ljud- och filmfunktioner för att skapa rika lärsituationer och stödja målen för mångsidig kompetens.

Kommentar från ett diginätverksmöte

Erfarenheterna har också påverkat hur vi väljer digitala verktyg idag. I stället för att fokusera på mängden appar prioriterar vi lösningar som stöder pedagogiska mål, uppfyller krav på dataskydd och informationssäkerhet samt erbjuder möjlighet till fortbildning. Verktygen ska vara så enkla att de sänker tröskeln för användning och uppmuntrar personalen att utforska nya arbetssätt tillsammans med barnen.

En viktig insikt längs vägen var att det gemensamma görandet nästan alltid var viktigare än den färdiga slutprodukten. Det var i samarbetet, diskussionerna och de gemensamma upptäckterna som det verkliga lärandet skedde. Där lades också grunden för den kultur av delaktighet, kollegialt lärande och kontinuerlig utveckling som fortfarande präglar vårt digipedagogiska arbete.

Tillbaka upp

När barn undersöker, prövar och lär tillsammans kring en surfplatta får varje barn möjlighet att använda sina egna styrkor. De sociala färdigheterna stärks, samtidigt som barnen hittar nya sätt att uttrycka sig genom bilder, ljud, rörelse och gester. Surfplattan ska ändå aldrig ersätta samspelet mellan människor eller lämnas åt barnet som en aktivitet i sig. Den ska användas med ett tydligt pedagogiskt syfte som en naturlig del av gemensamt lärande, utforskande och samarbete. När verksamheten planeras utifrån ett inkluderande synsätt kan digitala verktyg bli ett medel för delaktighet. I en trygg miljö får varje barn möjlighet att öva just de färdigheter som är viktiga för den egna utvecklingen och att delta på sina egna villkor.

Satu Nerg-Öhman, Fritt översatt från publikationen i HERO ry lehti 2019

Den tanken har varit en kompass genom hela utvecklingsarbetet och påminner om det som fortfarande är kärnan i vår digitala pedagogik: teknik används för att stärka barns delaktighet, kommunikation och lärande.

Tillbaka upp

Under de senaste tio åren har många statsfinansierade projekt gett fart åt den digitala utvecklingen inom småbarnspedagogiken, förskoleundervisningen och den grundläggande utbildningen. Utbildningsstyrelsen, Nationella audiovisuella institutet (KAVI), bibliotek, högskolor och kommuner har tillsammans byggt upp kunnande, material och nätverk som har stött utvecklingen runt om i landet. Esbo var med i många av dessa satsningar.


Esbo stadsbibliotek och kulturtjänsterna var också ett viktigt stöd i fortbildningen av den pedagogiska personalen. Tillsammans utvecklade vi bland annat Teknolur och sagokodning. Här möttes digital pedagogik, berättande, mediefostran, multilitteracitet, kreativt skapande och vardaglig teknikfostran på ett naturligt sätt.

Sagokodning (programmering genom berättelser, satukoodaus) är en viktig del av Esbos analoga digipedagogik. Genom sagor, lek och gemensamt skapande får barnen bekanta sig med programmeringstänkande utan skärmar eller digitala verktyg. Barnen delar upp en berättelse i mindre delar, planerar händelsernas ordningsföljd och bygger tillsammans upp sagan steg för steg. Sagan kan på så sätt få olika början mitten och slut. På samma gång utvecklas språk, multilitteracitet, problemlösningsförmåga, samarbete och kreativitet. Sagokodning visar att digital kompetens handlar om mycket mer än teknik – det handlar om att tänka, skapa och lära tillsammans.

Tillbaka upp

Redan från början utvecklades den digitala pedagogiken sida vid sida inom den finsk- och svenskspråkiga småbarnspedagogiken och förskoleundervisningen i Esbo. Båda språkgrupperna arbetade mot samma mål, men med egna perspektiv, nätverk och lösningar som berikade det gemensamma utvecklingsarbetet.

På den svenskspråkiga sidan växte nätverk som LäGe och Diginätverket fram. Där möttes pedagoger för att tillsammans utforska hur digital kompetens kunde förenas med språkmedveten pedagogik, multilitteracitet och programmeringstänkande. Samtidigt byggdes inom den finskspråkiga småbarnspedagogiken och förskoleundervisningen upp ett nätverk av ICT-mentorer och digitutorer som stödde personalen i att utveckla den pedagogiska verksamheten. Arbetet inspirerades av erfarenheterna från utvecklingsprogrammet Nylitteracitet, som var en del av undervisnings- och kulturministeriets satsning Utbildning för alla under åren 2020–2022.

Lärande gemenskap Esbo stad

Ett av de viktigaste resultaten av utvecklingsarbetet blev Digistigen, som togs fram inom projektet Nylitteracitet. Den ger personalen en gemensam riktning för hur barns digitala kompetens, medieläskunnighet och programmeringskunnande utvecklas i småbarnspedagogiken och förskolan. Just nu uppdateras Digistigen utifrån den reviderade planen för småbarnspedagogik.

Lärstigen för Digipedagogik (pdf) Esbo stads småbarnspedagogik

Samma synsätt kom senare att prägla Esbos gemensamma Digilärstig för fostran och lärande, som sträcker sig från småbarnspedagogiken till andra stadiet. Digistigen lade grunden genom lek, utforskande och kreativt skapande, medan Digilärstigen beskriver hur dessa färdigheter utvecklas vidare till självständig, kreativ och ansvarsfull användning av det digitala. Genom hela lärstigen betonas sambandet mellan de mångsidiga kompetenserna och läroplansmålen för digital kompetens. Målet är att barn och unga ska utveckla förmågan att förstå, skapa och dela information samt vara aktiva och delaktiga i en digitaliserad värld.

Kanske var ändå den största framgången inte modellerna eller materialen i sig, utan det som växte fram mellan människorna, den gemensamma synen på barnets digilärstig.  När erfarenheter, idéer och material började delas mellan enheterna skapades något mer bestående än enskilda projekt och satsningar. 

Teknolur
Foto: Hanna Manner, Esbo stad

 

Tekn>o<luren, en egenhändigt byggd liten vibrationsrobot, har under många år varit en del av teknikfostran inom Esbos småbarnspedagogik. År 2019 började vi utbilda förskollärare till teknoluragenter och teknolurverkstäder erbjöds för förskolegrupper som en del av KULPS kultur- och motionsstig i samarbete med Esbo stadsbibliotek. Genom byggandet av teknolurer fick barnen kombinera fantasi, berättande, problemlösning och teknik i ett gemensamt skapande.

Tillbaka upp

Våren 2020 förändrades vardagen över en natt. Coronapandemin utmanade småbarnspedagogiken att hitta nya arbetssätt. Frågan var inte längre om digitala lösningar kunde användas i verksamheten, utan hur de kunde användas för att bevara barns delaktighet och känsla av gemenskap under exceptionella omständigheter.

Genom satsningen på distansmentorskap utbildades personal i stor skala över hela staden. Fokus låg på hur digitala verktyg kunde användas för att hålla kontakten med vårdnadshavare och barn som inte var på plats. Plansamtal genomfördes via Teams och både pedagoger och fortbildare utvecklade snabbt nya arbetssätt för webbinarier, distansmöten, utbildningar och digitalt samarbete.

Barnen fick också prova på nya sätt att kommunicera och samarbeta. De lekte nyhetsuppläsare, ordnade teater- och dockteaterföreställningar och genomförde distanssändningar för andra grupper på den egna enheten eller andra daghem.

Pandemin ledde också till nya sätt att nå både barn och pedagoger. Många av de lösningar som först skapades för en krissituation blev senare en naturlig del av vardagen. Distansutbildningar, inspelade material och flexibla former för kompetensutveckling visade sig vara värdefulla långt efter att pandemin var över.

Tillbaka upp

Under åren har också vår syn på digital pedagogik förändrats. I början talade vi ofta om utrustning och program samt applikationer. Idag talar vi betydligt oftare om barns lärande, delaktighet, kreativitet och uttrycksmöjligheter.

Barnen fotograferar, filmar, programmerar, berättar, dokumenterar och utforskar. Samtidigt lär de sig samarbeta, kommunicera, lösa problem och uttrycka sina tankar på olika sätt. Genom arbetet utvecklar de digital kompetens, multilitteracitet, kreativitet, kritiskt tänkande och förmågan att skapa och tolka olika slags budskap. På så sätt blir digital pedagogik ett verktyg för att förverkliga den mångsidiga kompetensen i planen för småbarnspedagogik. 

I vardagen tar det sig många uttryck. På daghemmen och i förskolorna använder barn och pedagoger digitala verktyg för att dokumentera byggprojekt, skapa digitala sagor, intervjua varandra och utforska naturen tillsammans. Bilder, filmer och ljudinspelningar hjälper till att synliggöra barnens tankar, frågor och upptäckter och skapar nya möjligheter att dela, diskutera och utveckla idéer tillsammans. 

Barnets röst blev hörd. På ett daghem ville ett barn gärna berätta om sitt byggprojekt, men hade svårt att förklara sina tankar i ord. Tillsammans med pedagogen fotograferade barnet bygget steg för steg. När bilderna visades för gruppen blev det lättare för barnet att berätta om sina idéer och de andra barnen ställde frågor och kom med egna förslag. Det som började som dokumentation blev samtidigt en övning i kommunikation, multilitteracitet och delaktighet.”

Samtidigt har vi blivit alltmer medvetna om att digital kompetens kan utvecklas både med och utan digitala verktyg. Det syns tydligt i vårt arbete med STEAM-pedagogik, där barnens nyfikenhet, kreativitet och undersökande arbetssätt står i centrum. När barn bygger tekn>o<lurer, arbetar med sagokodning, konstruerar kojor, mäter skuggor eller undersöker varför något flyter och något sjunker tränar de problemlösning, matematiskt tänkande och programmeringstänkande på ett naturligt sätt genom lek och utforskande.

Ett exempel från vardagen är Höstens nyhetsstudio. Det började med att barnen lade märke till att naturen omkring dem förändrades. Någon upptäckte gula löv på gården, en annan hittade en ovanligt stor svamp. Pedagogerna tog vara på barnens nyfikenhet och lät dem bli reportrar för sin egen naturnyhetssändning. Barnen fotograferade, spelade in ljud eller filmade korta nyhetsinslag där de berättade om sina observationer.

Genom aktiviteten fick barnen inte bara utforska årstidsskiften i naturen utan också öva muntlig kommunikation, samarbete och produktion av eget medieinnehåll. Samtidigt blev det tydligt hur många delar av den mångsidiga kompetensen som kan mötas i en enda aktivitet när barnens egna frågor får styra utforskandet.

Även pratpromenader har blivit ett värdefullt arbetssätt. Under en promenad kan barnen upptäcka mönster, former, antal och riktningar i sin omgivning, jämföra storlekar och fundera över avstånd. Det som vi kallar för Matteprat. De kan också öva programmeringstänkande genom att ge varandra stegvisa instruktioner: Hur hittar vi till den stora stenen? Hur tar vi oss runt trädet? När barnen berättar hur de tänker, lyssnar på andras idéer och jämför olika lösningar utvecklas både det matematiska tänkandet, resonemangsförmågan och samarbetet.

Oavsett om barnen arbetar med en surfplatta, bygger en koja, skapar en digital saga, mäter skuggor på gården eller löser ett problem tillsammans är målet detsamma: att väcka nyfikenhet, stärka samhörigheten och samarbetsförmågan i gruppen samt att ge barnen möjlighet att utforska världen med alla sina sinnen. Då handlar digital pedagogik inte främst om verktyg, utan om att skapa rika möjligheter för lärande, kommunikation och gemensamt utforskande.

Tillbaka upp

En viktig lärdom längs vägen har varit att de bästa idéerna sällan uppstår ensamma. Precis som pedagogerna har lärt av varandra inom Esbo har vi också fått inspiration genom nationella nätverk, andra kommuner och olika utvecklingsaktörer.

Ett exempel som inspirerade oss kom från Lahtis på ett av utbildningsstyrelsens diginätverksmorgonkaffen, där man tagit fram en nyhetstidning med digipedanyheter för personalen. Idén ledde till att vi började sammanställa Diginätverkets eget nyhetsblad efter varje nätverksträff. Många gånger var det just sådana små idéer från andra kommuner som satte igång något nytt också hos oss.

Diginätverkets nyhetsblad (pdf) Esbo stad

I nyhetsbladet samlar vi aktuella nyheter, praktiska tips och stödmaterial kring teman som skärmtid, multilitteracitet, digital kompetens och olika mål i planen för småbarnspedagogik. Nyhetsbladet fungerar som ett stöd i nätverksmedlemmarnas arbete med att sprida vidare sin kunskap till hela arbetsgemenskapen och till arbetet i barngrupperna.

Tillbaka upp

När vi ser tillbaka på utvecklingen av den digitala pedagogiken i Esbo mellan 2015 och 2026 är det inte främst projekten eller materialen vi minns. Det vi minns är barnens upptäckter, pedagogernas nyfikenhet och alla de möten där idéer fått växa vidare. Ett barn som hittar ett nytt sätt att berätta sin historia med bilder och ljud. En pedagog som vågar prova något nytt och sedan delar sina erfarenheter med kollegor. Ett nätverksmöte där någon berättar om en idé som snart prövas på flera andra daghem.

Under resans gång har fokus gradvis flyttats från teknik till lärande. Digital kompetens har blivit en naturlig del av barnens vardag och ett verktyg för att stärka kreativitet, multilitteracitet, delaktighet och kommunikation. Samtidigt har vi lärt oss att hållbar utveckling inte byggs av enskilda experter, utan av människor som lär tillsammans. Nätverk, kollegialt lärande och modet att dela både framgångar och misstag har varit minst lika viktiga som själva verktygen. 

Under många år har de statsfinansierade utvecklingsprojekten varit en viktig motor i arbetet. De har skapat möjligheter till fortbildning, nätverk, erfarenhetsutbyte och gemensam utveckling långt utanför den egna organisationen. Genom projekten har vi fått inspiration, nya perspektiv och tid att pröva idéer som annars kanske aldrig hade blivit verklighet. Samtidigt står vi nu inför en ny situation. När den externa finansieringen minskar behöver vi hitta sätt att bära arbetet vidare med egna resurser. Det innebär att utvecklingen i allt högre grad behöver bli en naturlig del av vardagen och verksamhetskulturen. Här blir samarbetet mellan pedagoger, nätverk, sakkunniga och ledning avgörande. Det är tillsammans vi behöver skapa utrymme för fortsatt lärande, hålla idéerna levande och bygga vidare på allt det som vuxit fram under åren.

I samband med uppdateringen av planen för småbarnspedagogik 2026 började vi också lyfta fram STEAM-pedagogik och AI-kunskap som en del av arbetet med mångsidig kompetens. För många pedagoger väckte STEAM ett igenkännande leende.

Men det här är ju sådant som barn alltid har gjort i sin lek.

Och det stämmer. Barn har alltid byggt, undersökt, jämfört, testat och funderat. Skillnaden är att vi idag oftare stannar upp och uppmärksammar processerna. När barn bygger kojor, konstruerar teknolurer, arbetar med sagokodning eller funderar över varför skuggor förändras utvecklar de samtidigt kreativitet, problemlösningsförmåga, multilitteracitet, matematiskt tänkande och digital kompetens.

Samtidigt väcker artificiell intelligens nya frågor som också småbarnspedagogiken behöver förhålla sig till. Hur pratar vi om AI med barn? Hur hjälper vi dem att förstå skillnaden mellan sådant som människor skapar och sådant som tekniken skapar? Här har pedagogerna en viktig roll. Det är i vardagen som barnens frågor uppstår, och det är där den första AI-kunskapen kan börja byggas upp genom samtal, gemensam reflektion och nyfiket utforskande.

Tillbaka upp

Om vi skulle sammanfatta det vi har lärt oss under de här åren handlar det framför allt om att pedagogiken alltid måste komma före tekniken. Digital kompetens utvecklas bäst som en naturlig del av den mångsidiga kompetensen, och små steg i vardagen kan med tiden leda till stora förändringar. Vi har också sett hur kollegialt lärande och starka nätverk skapar hållbar utveckling, hur olika språk, erfarenheter och perspektiv berikar verksamheten och hur delaktighet och inkludering behöver finnas med redan från början. Framför allt har vi gång på gång blivit påminda om att glädje, nyfikenhet, lek och gemensamt utforskande fortfarande är de starkaste drivkrafterna i barns lärande.

Som en pedagog uttryckte det:

Runt varje surfplatta eller storskärm får det gärna finnas flera barn som samtalar, funderar och löser problem tillsammans. När barnen får pröva sina egna idéer, lyssna på andras förslag och steg för steg hitta fungerande lösningar utvecklas både deras samarbetsförmåga, språk och kritiska tänkande. Det viktiga är inte hur snabbt man kommer fram till svaret, utan att alla får vara delaktiga i processen.

När resan började handlade många av våra frågor om surfplattor, nätverk och program. Idag handlar de allt oftare om barnens frågor, idéer och upptäckter. Hur kan vi väcka deras nyfikenhet, stärka deras delaktighet och hjälpa dem att förstå den värld de växer upp i?

När vi ser tillbaka är det kanske inte verktygen eller projekten vi minns bäst. Vi minns barnet som hittade ett nytt sätt att berätta med hjälp av bilder, pedagogen som vågade prova något nytt och kollegan som tog med sig en liten idé till nästa barngrupp. Det är i dessa stunder som utvecklingen blir levande.

Tekniken kommer att förändras, men barnens lust att undersöka, skapa, fråga och lära sig tillsammans finns alltid kvar. Och så länge vi fortsätter att vara nyfikna tillsammans med barnen finns det alltid nya vägar att upptäcka.

Därför fortsätter vi resan tillsammans med barnen.

Tillbaka upp