Nyheter

Gemenskap, kamratstöd och möjligheter till hobbyprövning – från flickor till flickor

Erfarenheter Medborgaraktivitet EU:s ungdomsprogram Europeiska solidaritetskåren Kulturell mångfald
Ett gäng nästan tjugoåriga unga i Esbo drömde om att syssla med hobbyverksamhet i en kultursensitiv anda. Så uppstod solidaritetsprojektet Tytöiltä tytöille! (Från flickor till flickor!) som riktas särskilt till flickor med mångkulturell bakgrund. Projektet baserade sig på upplevelser av att identifiera sig med varandra och gav många insikter i och med att man lärde sig genom att göra saker.
Nuoria tyttöjä, joista osa käyttää huivia ja solidaarisuusjoukkojen logo.
"Från flickor till flickor!" är projektet av Imane, Saara, Salma, Klodina, Hodan och Mariam.

Längtan efter likhet och nya erfarenheter växte till ett solidaritetsprojekt

– Jag minns inte vems idé det här var ursprungligen – åtminstone inte min, säger Salma och får de andra i projektteamet att frusta till med skratt. – Hodan och Dina! Det var deras idé! De är i köket just nu, fortsätter hon och gestikulerar i riktning mot sina vänner Hodan och Klodina. Vi befinner oss på Suvela ungdomsgård i Esbo, där en träff för kamratstödsgruppen inom solidaritetsprojektet Tytöiltä tytöille! håller på att börja.

Styrelsemedlemmarna för Espoon Monikulttuuriset lapset ja nuoret ry, alltså Mokulat, som främjar mångkulturella barns, ungdomars och familjers välbefinnande, kunde tipsa de unga som deltog i verksamheten om finansieringen som beviljas för solidaritetsprojekt av Europeiska solidaritetskåren.

Ett lagom stort gäng samlades genom att rekrytera kompisar. Nästan alla i projektteamet kände varandra på förhand; barndomskompisarnas mammor är grundande medlemmar i Mokulat, en del gick i samma grundskola, andra tar studenten från samma gymnasium på våren, och vissa känner varandra från lektioner i Islam. 

Idén var enkel: att följa från oss till oss-principen för att skapa möjligheter att tillbringa tid tillsammans genom att bekanta sig med varandra samt pröva på mer sällsynta hobbyer, såsom slalom och läger. Det erbjuds alltså en identifieringsyta och nya erfarenheter i en trygg gemenskap. Målgruppen är i första hand flickor med mångkulturell bakgrund, även om projektteamet konstaterar att dörrarna är öppna även för andra. 

Mariam beskriver behovet av projektet och kamratstöd genom sin egen erfarenhet:

– När jag var yngre var jag typ den enda muslimen på scoutlägren och bad ensam i ett hörn. Ibland är det trevligt att åka på läger där det är självklart att det reserveras tid för bön och man inte behöver missa någonting. När många av deltagarna och anordnarna har samma religion behöver man inte vara rädd för att folk ska tycka att man är konstig om man till exempel inte vill lyssna på så mycket musik.

– När deltagarna är likasinnade människor kan man lätt identifiera sig med många saker och se till att alla deltagare har det trevligt, bekräftar också Imane.

Även om till exempel Esbo stad i princip kunde ordna motsvarande verksamhet tänker projektteamet att tröskeln för deltagande kan vara lägre när anordnarna är i samma ålder som deltagarna eller bakgrundsorganisationen är bekant för den unga personens föräldrar.

– I Mokulat medverkar personer med invandrarbakgrund, och det kan vara lättare för dem att komma med i de grejer som vi ordnar, tänker Saara.

– Ungdomslokaler och motsvarande känns inte nödvändigtvis lika bekväma för alla, eller som platser dit man kan gå med låg tröskel. Vi har till exempel ordnat flickkvällar i Mattby allaktivitetshus där vi erbjudit flickorna ett helt eget utrymme, åskådliggör Salma.

Hittills har man inom ramen för projektet förutom flickkvällar och kamratstödsgrupper till exempel ordnat naturnära veckoslutsläger på lägergårdar, åkt slalom, bakat och spelat basket – och mer är på kommande.

Genom att göra lär man sig, och genom att göra misstag lär man sig säkert

Tytöiltä tytöille!-solidaritetsprojektteamets inlärningsprocess började helt klart redan i ansökningsskedet. Projektidén finslipades till en ansökan med hjälp av Toiveista totta-verkstäderna (Drömmar blir verklighet) som ordnades av Institutet för Fredsfostran och nationella programkontoret våren 2022. 

– Vi fick många bra tips från workshoparna om hurdan ansökan det lönar sig att skriva. Vi skrev vår egen ansökan i samma takt, så vi kunde alltid genast be om hjälp och komma vidare, minns Mariam. – Redan att skriva ansökan i sig var en bra erfarenhet. Vi hade aldrig gjort nåt sånt förut. Våra färdigheter i grupparbete utvecklades väldigt mycket. En ordentlig arbetsfördelning och allt!

– Ja, det var lärorikt. Alla försökte och gjorde på riktigt, vareviga en av oss skrev mycket, säger Imane.

När de sedan fick ett positivt finansieringsbeslut hade hela gruppen lätt att le.

– Vi fick genast gratulationer från Mokulat, att wow, ni fick jättehöga poäng genast för er första ansökan! Det kändes bra, då vi ändå hade arbetat så hårt, sammanfattar Mariam.

Under genomförandefasen har teamet förstått hur mycket planering och tid som krävs för att ordna evenemangen före det ens är dags att göra reklam.

– Allt det här har varit helt nytt, men egentligen kan man bara lära sig genom att göra, konstaterar teammedlemmarna.

Mariam gläder sig dessutom över att hon på basis av sitt deltagande i solidaritetskåren och sin övriga aktivitet till och med har fått kurser tillgodoräknade i sina yrkesstudier.

Förutom att man lär sig genom att göra så lär man sig också genom att få tillräckligt med stöd: teammedlemmarna har fått hjälp med projektadministrationen av bakgrundsorganisationen och en coach.

– Hur kan jag säga det här så att det inte låter som att vi är dåliga unga, skrattar Salma. – Vi har gjort största delen av arbetet, men de har alltid varit med och styrt och hjälpt oss att skapa fungerande verksamhetssätt. Är inte det precis vad coachens jobb är?

– Just det, någon som stöttar i bakgrunden. Evenemangen har vi planerat själva, men logistiska grejer som servering, pengar, lokalreservationer och tidtabeller var svåra för oss i synnerhet till en början, förklarar Mariam.

En liknande utvecklingscykel syns också i teamets gruppdynamik och ansvarsfördelning. Man kunde inte heller undvika att stiga varandra på tårna i uppgiftsfördelningen i början, men under projektets gång har förtroendet mellan teammedlemmarna stärkts och ansvarsområdena uppdaterats.

Även om en del av lärdomarna har kommit genom försök och misstag uppmuntrar ändå teammedlemmarna utan förbehåll alla intresserade att modigt pröva på att genomföra ett eget solidaritetsprojekt.

– Om man hittar ett gäng som har något som de är väldigt intresserade av tycker jag att det räcker. Man kan göra det till en hobby och ett projekt, uppmuntrar Mariam.

– Sist och slutligen var det ganska enkelt att ansöka om finansiering. Det krävde bara en 13 sidors ansökan! skämtar Salma. – Men om man gör det tillsammans som en grupp går det förvånansvärt lätt.

Från läslov till Litauen, från ett mellanår till fortsatta studier – och kanske mot nya projektidéer?

Största delen av 18–20-åringarna i projektteamet på sex personer är gymnasieelever som förbereder sig för vårens studentskrivningar, och en har nyligen avslutat sina yrkesinriktade studier och tagit laborantexamen.

Alla är intresserade av fortsatta studier i någon form och i något skede. De drömmer till exempel om Aalto-universitetet, inredningskonst och laboratoriebranschen, men för många lär det först vara dags för ett mellanår – arbete, resor, höjning av vitsorden, att fundera på riktningen för livet, och vila.

Det pågående solidaritetsprojektet avslutas i maj, men teammedlemmarna berättar att de har höstens ansökan i tankarna, beroende på sina nya livssituationer.

– Kanske Mokulat kunde hjälpa till lite så att vi kan fortsätta med någon mindre verksamhet under sommaren, så att man inte behöver lägga ner allt, säger Mariam.

Till näst kommer de i varje fall att sprida Tytöiltä tytöille!-projektets glädjebudskap i Litauen, dit Salma kommer att åka för att representera projektet med sin coach. Det ska delta i en sammankomst för europeiska ungdomar från 14 olika länder som genomfört ett eget solidaritetsprojekt. 

När Salma får höra om ungdomsutbyten börjar hon med ett skratt planera sin strategi för nätverksbyggande under resan till Litauen.

– Den här ungdomsutbytesgrejen var verkligen ett intressant tips, den ska jag lägga bakom örat. Jag kanske ska prata med islänningarna, att hej, ni har väl de där varma källorna? Eller vilket land vill ni helst åka till? frågar Salma muntert av de andra i projektteamet.

Intervjun börjar nå sitt slut när summern till ungdomsgården som reserverats för kvällens kamratstödsgrupp hörs allt oftare. En av teammedlemmarnas mamma ringer, men just nu hinner hon inte svara.

Dippen för chipsen har blandats, doften av pizza svävar ut ur ugnen, och korten som planerats för att facilitera diskussionen väntar på bordet. Vissa skrattar fritt och tar ett par entusiastiska språng i det stora utrymmet som är reserverat bara för dem i kväll. Andra samlas på sofforna. Sorlet tilltar.

– Nu kom det just ett par nya deltagare. Jag frågade varifrån de fick höra om det här och de svarade på nätet. Vi har alltså gjort nånting rätt! säger Mariam.

 

Text: Laura Mettälä