Vad statistiken berättar om utbildningen i Finland år 1917?

Statistik om utbildningen har samlats redan före självständigheten

Statistik om utbildningen i Finland har samlats in redan före Finland blev självständigt. Statistik årsbok för Finland publicerades för första gången 1879. Utgivare var den dåtida Statistiska byrån, nuvarande Statistikcentralen.

Årsboken för 1917 publicerades på finska och franska, och den hade också svenskspråkiga och ryska parallellverk. Statistiken gällande utbildningen fanns samlade under kapitlet undervisning.

På olika utbildningsnivåer statistikfördes elever och studerande enligt faderns samhälleliga ställning. Den här statistikföringsmetoden användes för såväl lyceum och mellanskolan som för studerande vid folkskolelärarutbildningen och lärarseminarier, samt för dem som skrivits in vid Finlands universitet år 1916. Kategoriseringar enligt ställning var till exempel civiltjänstemän, universitetens och läroverkens lektorer, präster, läkare, officerare, torpare, arbetare och sjömän. För vissa kunde kategoriseringen vara ”fader okänd”.

Till exempel Helsingfors stad har samlat statistik som handlar om Helsingfors och helsingforsare redan före självständigheten. I november 1888 bestämde stadsfullmäktige att stadsförvaltningen årligen börjar sammanfatta en möjligast heltäckande verksamhetsberättelse med statistiska tabeller. Den första årsberättelsen blev färdig år 1890.

Folkskolans lärokurs genomfördes ofta i en ambulatorisk skola om kommunen inte hade en skolbyggnad

I varje finländsk kommun fanns en folkskola redan år 1906, även om läroplikten trädde i kraft först 1921. År 1917 var nästan alla finländare (95 %) läskunniga och nästan hälften kunde också skriva. Över 205 000 elever gick då i folkskolan.

Alla skolor hade inte ett eget hus, dvs. en skolbyggnad. Då gick man i så kallad ambulatorisk skola dvs. lektionerna hölls i byns olika hus, till exempel i prästgården. Lärarseminarier för ambulatoriska skolor ordnades i Helsingfors, Tavastehus, Jyväskylä, Sordavala, Kotka och Kuortane.

Till exempel i Helsingfors lägre, förberedande och högre folkskola undervisades följande läroämnen under läsåret 1916–1917:

• kristendom
• modersmål; läsning, skriftliga övningar
• åskådningsundervisning
• räkning
• geometri
• geografi
• historia
• natur
• skönskrivning
• teckning
• handarbete
• sång
• gymnastik.

För 100 år sedan fanns det fler specialskolor i Finland än det finns i dag. I årsboken har man listat abnormskolor, som är indelade i skolor för dövstumma, blinda och uppfostringsinrättningar för andesvaga.

Bara en liten del av barnen fortsatte sina studier efter folkskolan

Endast knappt 5 % av barnen fortsatte sina studier efter folkskolan. År 1917 fanns det 134 läroverk med sammanlagt 22 000 elever. Könsfördelningen var rätt jämn, eftersom 54 % av eleverna i läroverken var pojkar och 46 % flickor. Av dem som tog studentexamen var ändå 60 % pojkar. Antalet godkända studenter var 1 165. Antalet studenter ansågs då vara mycket stort och man var rädd att andelen med för hög utbildning skulle blir för stort i Finland.

På 1910-talet fanns det 410 yrkesskolor inom olika områden. Till exempel i Helsingfors stads yrkesskola för flickor utbildades flickor till duktigt yrkesfolk. För att bli antagen till skolan krävdes att man hade avlagt folkskolans högre lärokurs eller kunde uppvisa intyg på motsvarande kunskaper och färdigheter.

Studietiden i yrkesskolan var 2 år och den dagliga arbetstiden var 7 timmar. Terminsavgiften var 5 mark. Terminsavgifterna samlades ihop till stipendier som delades ut till flitiga och mindre bemedlade elever då de började i andra klassen.

Skolan hade både en svensk och en finsk avdelning och där undervisades följande ämnen: linnesömnad med mönsterritning, kostymsömnad med mönsterritning, matlagning och hemkunskap, modersmål och litteratur, räkning, bokföring, historia, teckning, hälsolära och yrkeslagstiftning.

Då Finland blev självständigt var kvinnor inte längre en så ovanlig syn vid universiteten som vid sekelskiftet. Vid universitetet fanns också en separat fond för kvinnliga studerande. Språkkonstellationen hade också ändrats: vid självständigheten hade största delen av universitetsstuderandena finska som bildningsspråk, medan det 50 år tidigare hade varit svenska.

Källor

Heikkinen, A. & P. Leino-Kaukiainen (2011): Valistus ja koulunpenkki: kasvatus ja koulutus Suomessa 1860-luvulta 1960-luvulle. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.

Helsingin kaupungin tilasto, VI Oppilaitokset, 1916-1917. Helsingin kaupungin tilastokonttorin julkaisema.